Tilliten mellan människor, myndigheter och institutioner brukar beskrivas som en svensk styrka. Här litar vi inte bara på statliga tjänstemän utan också på varandra.

Enligt Tillitsbarometern, ett långsiktigt projekt som inleddes 2006 och undersöker ett 50-tal kommuner, är tilliten i svenska kommuner på nedåtgående. Skillnaderna är emellertid stora, och det är inte helt självklart varför det ser ut som det gör.

I topp hittar vi Norrlandskommuner som Sorsele, Berg och Övertorneå, i botten Malmöstadsdelar som Hyllie, Fosie och Rosengård.

Det finns också skillnader mellan lokalsamhällestillit respektive påståendet ”litar på de flesta”. På den sistnämnda frågan finns knappt alls någon skillnad mellan mindre kommuner och större städer.

Lokalsamhällstilliten är högre i medelstora och mindre kommuner, vilket forskarna förklarar med starkare gemenskap. Folk känner sina grannar i större utsträckning. Även boendeformen påverkar tilliten – bor du i en mångmiljonprogramfastighet med stor omsättning av hyresgäster är tilliten mindre än om du bor i ett tryggt villakvarter.

Detta är knappast raketforskning eller särskilt överraskande. Men en intressant fråga är hur Sveriges demografiska förändring har påverkat tilliten. Tilliten är markant lägre i invandrartäta utanförskapsområden. Forskarna konkluderar att detta kan ”få konsekvenser i termer av segregering och skillnader i tillit, social sammanhållning och upplevelsen av att bo i ett gemensamt samhälle”. Detta är något de ämnat undersöka framgent.

Slutsatsen kan tyckas självklar: ju mer olik mig min omgivning är, ju mindre jag upplever att jag, mina grannar och människor i andra delar av mitt närområde faktiskt lever gemensamt i ett samhälle, desto mindre tillit kommer jag ha till denna omgivning.

Det är detta som är lokalsamhällestillit. Jag kan ha åsikten att folk generellt är rätt hyggliga och pålitliga, och det kan avspegla sig när jag handlar med okända på nätet eller köper en bil. Men om min tillit till lokalsamhället är låg kommer jag vidta åtgärder för att skydda mig och min familj.

Svarta staplar inom felmarginalen.

Tillitstrenden är som synes vikande i de flesta undersökta kommuner sett över en tioårsperiod. Om den berömda svenska tilliten är på väg att erodera är det en ganska given effekt av den politik som förts under lång tid som dragit isär ett tidigare homogent samhälle och ersatt det med mångkultur, eller i realiteten kultursegregation.

Till detta kan vi foga något annat: framtidstro. Denna hänger i sin tur samman med en rad faktorer, som upplevd otrygghet. Här bidrar NTU (Nationella trygghetsundersökningen) årligen med ny oroväckande statistik över samhällsutvecklingen, men även Tillitsbarometern kan se tydliga kopplingar mellan bristande tillit och otrygghet, inte heller detta är något konstigt.

Sammanfattningsvis säger både NTU och Tillitsbarometern dessvärre mycket om vilket land Sverige har blivit. Allt är inte nattsvart, utvecklingen har kanske gått något långsammare än vad många har gissat, men trenden går inte att förneka: vi är på väg att bli ett land där vi stegvis segregerar oss i våra bubblor.

Att varje generation ska få det bättre än den förra har varit en självklarhet under efterkrigstiden. Så är det inte längre. Nu tror vi inte längre att våra barn kommer få det bättre än vi.

Frågan är om folk är beredda att dra några som helst politiska slutsatser av denna utveckling, som knappast skett av en slump, och vad den fullt rimliga pessimismen gör med oss på lite sikt.