Om jag begår stölder, våldtäkter och mord, är jag då en belastning? Eller är jag en tillgång, kanske rent av en vinst på sikt? Dessa imbecilla frågor dominerar just nu den politiska debatten i ankdammens Sverige.

I en tweet i början av året krävde SD-ledaren Jimmie Åkesson ett stopp för ”all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning.”  Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det talades om ”radikalisering” och många lättkränkta gick ut i sociala medier och snyftade att de sågs som en belastning.

Då var Ulf Kristersson en av kritikerna. Nu har han själv hamnat i samma sorts blåsväder efter att ha konstaterat att invandringen till Sverige blivit en belastning: ”En mycket hög andel av den kriminalitet som är allra grövst just nu är kopplat till riktigt, riktigt misslyckad integration i Sverige”, påpekade moderatledaren i P1 Morgons partiledarutfrågning.

Reaktionerna denna gång är lika mycket i falsett som när Åkesson för ett knappt halvår sedan sade ungefär samma sak. ”Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”, dundrade det ständigt övertända språkröret Märta Stenevi. Hon missförstår naturligtvis medvetet. Vilken hårt arbetande och hederlig människa tar ens åt sig när moderatledaren pratar om grov kriminalitet och riktigt misslyckad integration?

Det går emellertid att förstå språkrörets förvirring. Miljöpartiet är trots allt ett parti med en tidigare ledare som tyckte att man var svensk bara man satt på tunnelbanan. MP tycker att asylsökande utan skyddsskäl ska få stanna i landet för att denne skaffat kompisar i skolan. De är principiella motståndare till utvisningar. Och de blandar friskt mellan olika sorters invandrargrupper, oförmögna att skilja mellan asylsökande, arbetskraftsinvandrare och studenter. Alla klumpas ihop som ”invandrare”, och den som vill minska asylinvandringen anklagas för att vilja strypa kompetensförsörjningen.

Kritiken kommer föga oväntat även från S. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson kallade Ulf Kristerssons utspel för ”fruktansvärt” och varnade för ett maktskifte. Därutöver har det stickats offerkoftor i sociala medier så att garnet förmodligen tagit slut.

Allt detta blir särskilt oärligt och skamlöst när Stenevis och Johanssons egen chef själv har dragit paralleller mellan stor invandring och kriminalitet. Hyckleriet vet inga gränser. Ty samtidigt som migrationsministern leker invandringsvän på Twitter skryter han om hur få som just nu söker asyl i Sverige.

Med detta sagt har Ulf Kristersson förstås själv satt sig i denna sits. Först genom att vara en ledande företrädare för ett parti som eskalerade en redan allvarlig problematik genom att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet och lämna gränsen på vid gavel, sedan genom att kritisera SD för begreppet ”belastning”. Och nu har han själv landat i ungefär samma slutsats som Jimmie Åkesson. Bristande trovärdighet, kan man säga. Men bättre sent än aldrig.

Den fejkade upprördheten. De medvetna missförstånden. Det fördummande politiska samtalet. Detta är bara en liten föraning om hur nästa års valrörelse kommer bli. Förhoppningen är att svenska folket har tröttnat på den här sortens pseudodebatter.

Grundfrågan är tämligen enkel: asylinvandring är alltid en initial ekonomisk belastning för mottagarlandet. Sverige har genom sin politik även skapat en kulturell och social belastning som resulterat i parallella samhällsstrukturer, hat och misstänksamhet mot majoritetssamhället och riktigt grov och systemhotande kriminalitet. Detta är betydligt allvarligare.

Att påpeka dessa självklarheter, som alltfler kan se med egna ögon, innebär inte ett utpekande av alla invandrare som vare sig bra eller dåliga. Det är blott ett konstaterande av fakta. Men fakta och politik går som bekant väldigt sällan ihop.