Vi installerade nyligen ett hemlarm. Även om villainbrott är i princip riskfria (tre procent av dem klaras upp) kanske kameror och informativa skyltar avskräcker åtminstone någon, var tanken.

Problemet med inbrott är att oavsett om tjuvarna kommer över värdeföremål eller sjappar så fort larmet går och larmföretaget börjar prata med dem, har kränkningen redan skett när de bryter sig in.

Människor som drabbats har berättat att de inte vill bo kvar efteråt. De känner sig otrygga, som att deras hem har skändats. Jag förstår den känslan fullt ut, men känslan av otrygghet är något som fler kommer få vänja sig vid. Ty vi befinner oss mitt i en utveckling som går rakt utför. Vi köper oss en känsla av trygghet med larm och försäkringar, men när kriminaliteten slår till är de flesta som skyddslösa hundvalpar.

Jag pratade med en bekant häromdagen om utvecklingen med ett våldsmonopol som står handfallet mot den både den grova och lättare vardagskriminaliteten samtidigt som vi har en mycket begränsad nödvärnsrätt. Vi är i praktiken utlämnade åt en statsmakt som har svikit sin del av avtalet.

Så vad förväntas vi göra när sommarstugor länsas, båtmotorer stjäls för tredje gången eller barnen rånas av andra barn? Min bekantes slutsats var att folk kommer ta saken i egna händer snart. Försvara sig. En sådan utveckling skulle förefalla logisk. Om inte statsmakten kan skydda oss får vi göra det själva. Tyvärr tror jag inte på den.

Vi kan illustrera det med hur svenskar reagerar när vi blir rånade, och numera även hur vi instruerar våra barn: ”Gör som de säger. Ge dem allt.” Kort sagt: luta dig framåt och ta emot, ställ inga frågor. Agera som ett våldtäktsoffer och hoppas att det går fort.

Detta beteende är egentligen ganska logiskt, ty det ligger i linje med vad vi kan förvänta oss av vårt rättsväsende. Gärningsmannen tenderar att gå som segrare även därifrån.

Den första kränkningen av brottsoffret sker förstås när själva brottet begås. Men det är inte slut där. Den andra kränkningen utförs nämligen av den instans som egentligen ska ge offret upprättelse: domstolarna.

Ponera att polisen gör sitt jobb och faktiskt lyckas få fast gärningsmannen. Ärendet går hela vägen till rättegång och fällande dom. Under rättegången tvingas brottsoffret utstå den tilltalades hånleende och utspel mot rätten, som i motsats till andra länder låter den misstänkte bete sig.

Sedan kommer domen. Den andra kränkningen.

Exempel saknas knappast. I början av året sänkte Svea hovrätt straffet för en man som dömts för 49 våldtäkter och 153 fall av grovt sexuellt övergrepp mot barn. Tingsrättens dom på 12 år var för mycket, tyckte hovrätten, och sänkte straffet till 7,5 år. Det motsvarar en dryg vecka per övergrepp med inräknad två tredjedels frigivning.

Vi kan ta den syrier som dömts för två tortyrvåldtäkter och i efterhand ansetts ha varit under 18 när han dömdes till fyra och ett halvt års fängelse. Som kompensation får han 840 000 kr i ersättning av staten. Mer än vad hans våldtäktsoffer någonsin kunnat drömma om.

Ett tredje exempel, som lyfts av Ivar Arpi, är när en 14-årig pojke rånades men där domstolen inte ansåg att det var fråga om rån eftersom han lämnat över ägodelarna till rånarna utan att de verbalt hotat eller gett sig på honom fysiskt.

Genom att pojken följde den rekommendation som bland annat statstelevisionens barnprogram ger – ”Om man blir rånad ska man lämna över mobil och pengar” – kom rånarna alltså undan.

Detta är Sverige i dag. Hit har vi kommit. Det finns ett betydande glapp mellan verkligheten och de lagar som är tänkta att hantera den. Sverige kan varken hantera utländska rånligor som dammsuger befolkningens hus eller minderåriga som misshandlar och rånar.

Ingen regering har hittills gjort upp med grundproblematiken, nämligen att vår rättstillämpning utgår från gärningsmannens välbefinnande. Inte brottsoffrets upprättelse. Det sistnämnda är något vi har fått för oss, tagit för givet. Men det är inte så svensk rätt fungerar.

När lagförändringar aviseras är det alltid fråga om justeringar på marginalen. Politikerna vill helt enkelt inte se en verklig förändring – politiken, medierna och domstolarna arbetar i symbios för att försvara och upprätthålla den ordning de skapat. Kalla det Värdegrund eller något annat, men vi vet vem förloraren alltid är.

Statstelevisionen informerar (skärmdump från Lilla Aktuellt).