Översvämningar. Bränder. Orkaner. Snöstormar. Extremväder verkar bli något allt vanligare, åtminstone om vi får tro den mediala bevakningen.

Har vi en klimatkris? Mycket möjligt. Jag är inte tillräckligt kunnig på området för att uttala mig säkert om den saken, och vi vet hur ofta experterna haft fel när de sagt att vi har ”tio år på oss” och att all is kommer vara borta om ett decennium. Det brukar alltid vara just tio år, för övrigt.

Dessa alarmistiska utspel har gjorts sedan 1970-talet och faktiskt aldrig slagit in. Det finns därför goda skäl att vara lite försiktig och återhållsam när ännu en så kallad varningsrapport släpps. IPCC har dessutom gjort sig skyldiga till att släppa rena bluffrapporter, ännu ett skäl att vara försiktig i sina slutsatser.

Med detta sagt är det inte nödvändigtvis så att vi inte har ett problem med uppvärmning över huvud taget. Bara för att de värsta katastrofscenarierna inte slår in betyder det inte att vi ska strunta i att göra oss fria från fossila bränslen på sikt. Dessa utsläpp har också andra kända hälsonackdelar i våra storstäder, så det finns goda argument för att utveckla alternativ.

Dessa alternativ förutsätter emellertid energi. Nu när politiken tycks ha slagit fast att det är elbilar vi ska färdas i framgent, behöver vi öka vår energiproduktion ganska radikalt. Här står talande nog regeringen tomhänt. Ty samtidigt som dess miljöpartistiska hydra vill förbjuda fossildrivna fordon till 2030 och ersätta bilflottan med elbilar, vill den även lägga ned den kärnkraft som står för ungefär 40 procent av all vår elproduktion. Man måste nog vara miljöpartist för att förstå hur den ekvationen ska gå ihop.

Miljöpartiet, som samlar blott några procent av väljarkåren, skulle kunna ha ett guldläge nu när medierna åter fylls av panikrubriker och katastrofpredikanterna får lägga ut texten på bästa sändningstid. Ändå förblir MP ett pytteparti, och det finns goda skäl till det. Partiets politik har aldrig gått ihop, och det förstår de flesta. Vissa röstar på dem för att det känns bra i magen, men de skulle inte vilja att MP fick egen majoritet. I stället ser vissa väljare partiet som en sorts godhetsinjektion i samhällskroppen, något som emellertid inte får överdoseras.

Problemet nu är att MP under ganska lång tid haft ett betydande inflytande i för Sverige avgörande framtidsfrågor, som migrationen, energiförsörjningen och skolan. På samtliga områden har det gått åt fanders eller åt fel håll. Det kan naturligtvis inte enbart skyllas på MP, ansvaret finns även till höger, men problemen har accelererat under deras tid i regeringen.

Om vi för 20 år sedan hade gjort de förändringar som vi vet är nödvändiga – en skärpt migrationspolitik, en satsning på nya moderna kärnkraftsreaktorer och en skola med fokus på disciplin, kunskap och med ökad auktoritet och respekt för läraryrket, hade vi besparat oss så oerhört många problem. Nu står vi där vi står med en regering vars energi- och miljöpolitik över huvud taget inte går ihop.

Vad statsrådet Per Bolund än vill påskina är det ett faktum att vad Sverige än gör för klimatet har det ingen som helst påverkan på global nivå. Det finns ett enda sätt att få ned de fossila utsläppen globalt, och det är att samla Kina, Indien, USA och Brasilien.

Det är här lösningen finns, inte i Sverige. Det är dessa länder som måste gå före och minska utsläppen om det ska ha någon påverkan. Om läget nu är så akut som det hävdas, borde även en och annan miljöpartist begripa detta.

Det Sverige har gjort är i stället att, som så ofta, utmåla sig som föregångsland och internationellt föredöme genom att införa triviala och symboliska åtgärder som plastpåseskatt och annat trams. Sådant som inte har någon som helst påverkan på de globala utsläppen eller miljön, ens på marginalen.

Enligt regeringens gröna parti ska vi alltså elektrifiera Sverige och samtidigt lägga ned kärnkraften. Och vi ska bygga vindkraftverk och järnväg men utan cement. Miljöpartismen är månne en intressant form av verklighetsflykt. Men den borde inte få komma i närheten av ett rum där det fattas viktiga beslut utan stanna i bollhavet utanför.

1972 hade vi tio år på oss. Det har vi fortfarande.