Talibanerna är tillbaka vid makten i Afghanistan. Bara några månader efter att Joe Biden utannonserade att USA ska lämna landet föll Kabul utan strid. Människor uppges redan anpassa sig till det nya styret. De vet ungefär vad som väntar i form av förbud och inskränkningar.

En hel omvärld ser storögt på. ”Ingen kunde förutse hur snabbt det skulle gå”, påstod utrikesminister Ann Linde. Kanske inte. Men den som tagit sig tid att försöka förstå landet Afghanistan hade åtminstone kunnat gissa att det var så här det skulle sluta.

Förvåningen är anmärkningsvärd. Uppenbarligen har västvärlden inte lärt sig ett dugg om Afghanistan under de år som den haft soldater på plats. De har inte begripit att detta inte är en centralstyrd stat utan ett decentraliserat klansamhälle. Det finns ingen utbredd lojalitet till statsmakten. Det spelar ingen roll hur mycket världens främsta militära stormakt plöjer ned i resurser för att utbilda afghanska soldater om dessa soldater saknar motivation och incitament att slåss.

Ett viktigt skäl till att den afghanska armén inte bjöd talibanerna något motstånd att tala om är den dysfunktionella afghanska staten. Soldaterna i armén, har jag fått berättat för mig, saknar försäkring, vilket gör att om denne omkommer får de efterlevande anhöriga och släkt ingen ersättning. Vem vill sätta sitt liv på spel under sådana förutsättningar?

Ett annat skäl är förstås korruptionen. För vem eller vad slåss egentligen den enskilde soldaten? En korrupt president? En dysfunktionell statsmakt som inte lyckats med någonting under 20 års tid? Klanen har inte svurit någon trohetsed till regeringen, och i ett samhälle som det afghanska är det klanen och släkten som betyder något.

Kabul har varit ett internationellt skyltfönster för hur ”modernt” det nya Afghanistan efter talibanerna blivit. Men utanför huvudstaden, på landsbygden och i de mindre städerna, har regeringen aldrig lyckats få full kontroll. Det är inte som att ett hypermodernt 2000-tals land nu kommer falla tillbaka till medeltiden när talibanerna övertar den centrala regeringsmakten. Utanför storstäderna har gamla traditioner och sedvänjor upprätthållits hela tiden.

Om den afghanska regeringen hade velat göra skillnad och skapa ett försvar med soldater som faktiskt skulle slåss med stor övertygelse, om så inte för centralmakten så för sin egen frihet, borde den ha inrättat en helt kvinnlig armé. Tänk ett afghanskt peshmerga. Kvinnor hade haft alla incitament i världen att inte låta talibanerna återta makten. De hade kanske stridit in i döden för att förhindra detta.

Denna idé var förstås otänkbar för den afghanska regeringen. Nu är talibanerna tillbaka, och de framsteg för kvinnors och flickors frihet som trots allt tagits på sina håll i landet är sannolikt snart utraderade.

Framför allt är fiaskot i Afghanistan en påminnelse om hur det går när en okunnig västvärld försöker sig på nationsbyggande i dysfunktionella och krigshärjade klansamhällen.