Jag träffar många invandrade familjer i mitt arbete just nu. Det är häftigt att se hur vissa, som kommit från exempelvis Syrien, ansträngt sig för att lära sig språket på blott några år och fixat fast anställning. De visar stor tacksamhet mot Sverige för sin nya livschans.

Detta borde vara normalläget. Så är det inte. På andra sidan finns förstås en större grupp som inte gör något av detta. Som aldrig lär sig språket. Aldrig blir självförsörjande. Inte ser någon anledning att anpassa sig till det nya landet eller känna ett uns av tacksamhet mot den majoritetsbefolkning som försörjer dem.

Alla vet att det ser ut så här. Det är inget nytt. I år efter år, decennium efter decennium har Sverige tagit emot asylsökande, delat ut uppehållstillstånd och medborgarskap som godis till barn utan att ställa några som helst krav på anpassning och sedan tvingat svenska folket att öppna plånboken.

Det är först på senare år, efter 2015, som vi på allvar har fått en större politisk konsensus kring behovet av invandrarens anpassning. Men nu är det för sent. I flera decennier har svensk konsensuskultur mött Mellanösterns patriarkala klankulturer. Krocken är rena rama atombomben, och det är inte svårt att lista ut vilka som gått segrande ur denna kulturkamp.

Vi bevittnar dagligen konsekvenserna när svenska barn, ungdomar och äldre rånas, skändas och förnedras. Vi ser hur majoritetsbefolkningen tar ett steg tillbaka och nästan ber om ursäkt för sin existens, exempelvis genom att både förlöjliga landets historia och traditioner och förneka dess särart.

På ytan kan det verka som att det råder andra tider nu, att det där självhatet hör historien till. Men några flaggor på kavajslaget och floskeltunga tal om hur mycket politikerna ”älskar Sverige” duger föga när politikens innehåll förblir detsamma.

Regeringen tycker fortfarande inte att den som blir svensk medborgare måste kunna svenska, frågan har skjutits på framtiden. Ej heller vill den ens utreda möjligheten att upphäva felaktigt beviljade uppehållstillstånd. Att många lurar sig till ett liv i Sverige betraktas inte som ett problem.

Således är det synnerligen symptomatiskt att folkmordsmisstänkta så kallade IS-kvinnor efter ankomst till Sverige släppts vind för våg efter förhör. Inte ens hårdföra anhängare till en av historiens värsta mordmaskiner saknar rätt att få bo och leva i Sverige och inkassera välfärdstjänster.

Svenskar är enkla offer, sägs det. Vi blir nämligen så oerhört rädda. Vi klarar inte av våldets språk, det är inte så vi är fostrade. Men det är en ny värld nu, ett nytt land, nya förutsättningar.

Det brukar sägas att man ska ge rånaren allt denne begär. Det är så vi uppfostrar våra barn, rent av så statstelevisionens barnprogram instruerar att barnen ska bete sig. Kanske (men inte nödvändigtvis) räddar det livhanken för tillfället, men vad blir kvar av vår värdighet när vi ständigt låter oss bli hunsade? När vi försätter oss i en position där vi förväntas slicka gärningsmannens skor?

Ty detta är inget tillfälligt tillstånd i väntan på att regeringen ska ”knäcka gängen”. Detta är det land vi har fått och kommer att ha under lång tid framåt. Detta är det nya Sverige, skapat av naivitet, nonchalans, idioti och en dos illvilja.

Vilket för oss till den kanske största ironin i allt elände, nämligen att ju mer Sverige feminiserats, desto våldsammare har vårt samhälle blivit. Vi har importerat och integrerat fram utanförskap och kriminalitet ända ned i lågstadieåldern.

Vare sig polisen, skolan eller socialtjänsten klarar av individer och grupper med stort våldskapital. Alla fina teser och tal till trots har det feministiska Sverige blivit ett samhälle där den starkes rätt gäller på gator och torg.

Detta är de politiska korrektas ansvar. Detta är deras draksådd.