Samhällsutvecklingen är tvivelsutan oerhört negativ. I vissa bemärkelser kan den kallas dystopisk. Sverige förändras, och till skillnad från den gamla arbetsmarknadsministern Ylva Johansson tycker jag inte att det är häftigt.

Vad som är än mer deprimerande är att vi som skatteboskap inte ens kan hoppa av det här skenande tåget. Finns det ens en väg ut utan att lämna landet?

I Stockholmsområdet ställs fotbollsträningar in eftersom risken att vistas ute i vissa områden anses för hög. En rektor på en förskola i Järvaområdet berättar att personalen lyssnar efter polishelikoptrar för att kunna avgöra om de vågar gå till skogen med barnen eller inte. Böcker och filmer har skapats för att bemöta förskolebarnens oro över det grova våldet. Hit har vi kommit.

Samtidigt som allt detta pågår, kan landets socialdemokratiska finansminister skryta med hur snabbt den ekonomiska återhämtningen går efter pandemin. Arbetslösheten är hög, och långtidsarbetslösheten ett problem, men vi som kan jobba fortsätter att göra det. Framför allt fortsätter vi lydigt betala skatt och finansiera den stat som just nu tvingar våra barn att ta skydd för gängkriminella morduppgörelser.

Folket, offret för den förda politiken, fortsätter alltså samtidigt att göda maskineriet. Vi håller kort sagt i vår egen hängsnara. Många har dessutom hjälpt till att knyta den genom att rösta för den förda politiken.

Finns det någon väg ur detta? Det är inte helt lätt att se det. Politiken kan misslyckas i princip hur mycket som helst, staten fortsätter likafullt att håva in skatteintäkter som politikerna kan använda efter eget tycke. Public serviceskatten är bara ett av många exempel på hur sittande regim säkrar framtiden för den egna ideologin och sympatisörerna.

Jämfört med motsvarigheter i många andra länder är Skatteverket ofta lätta att ha att göra med. Men myndighetens dunderkoll och centrala funktion i den svenska bidragsstaten gör också att befolkningen snärjs i ett system det helt enkelt inte kan fly från. Knappt ens för en sekund.

För en vanlig löntagare är det allt annat än enkelt att undkomma skatt. Folkflertalet fortsätter att jobba, betala skatt och hålla käft, kanske med en förhoppning om att det efter nästa val ska bli lite bättre. Eller lite mindre uselt. Men det blir aldrig riktigt det, eftersom riksdagspartierna ser till sig och de sina. Kulörerna på regeringsunderlaget kan skifta, men de har något gemensamt: de vill inte har förändring på riktigt utan strävar alltid efter status quo.

Samma partier, samma gamla politik, samma floskler, samma ursäkter, samma käbbel. År ut och år in. Och folket, väljarna, sitter fast i ett system som inte tillåter utträde, ett system som håller koll på varenda krona vi tjänar och genom massövervakningen snart också varje steg vi tar.

Tåget störtar alltjämt framåt. Hur hoppar man av?