Sedan millennieskiftet är Svenska kyrkan skild från staten. Det betyder emellertid inte att staten har upphört med att ha synpunkter på vad kyrkan ska vara. Tvärtom har politikens intresse för att styra kyrkan och dess verksamhet snarare ökat.

Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Det kan kanske vara svårt för utomstående att förstå detta när över hälften av landets befolkning samtidigt är medlem i Svenska kyrkan. Men detta medlemskap är inte ett kvitto på en kristen tro eller någonting alls, egentligen. Många döps, konfirmerar och gifter sig i kyrkan utan att vara ett dugg troende. Det är traditionsbundet.

I det stundande kyrkovalet blir ovanstående besynnerliga ordning tydlig på flera plan. Kyrkans medlemmar uppmanas att rösta fram sina representanter. Begreppet politiska partier har ersatts av ”nomineringsgrupper”, men det är likafullt partipolitiska representanter som ställer upp.

Det är företrädare från Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige samt Gröna kristna, liberaler, ett så kallat borgerligt alternativ och flera partipolitiskt oberoende krafter. Få verkar ha en uppfattning om kyrkans uppdrag utifrån evangeliet utan stuvar in sina partipolitiska käpphästar.

Detta är en bisarr ordning. Staten och kyrkan skulle ju vara åtskilda? Som vanligt i Sverige är inget på riktigt. Det påminner om när svenska politiker kritiserar andra länder för politisk inblandning i rättsväsendet samtidigt som vi fortsätter att ha politiskt tillsatta nämndemän i våra domstolar. Hemmablindheten är påtaglig.

Ett annat problem, som möjligen är en direkt konsekvens av partipolitikens inblandning, är Svenska kyrkans wokeifiering. Den rycks med i tidsandan och tycks nästan skämmas för sin egen existens. Alla frågor som ses som kontroversiella av det politiska etablissemanget ska filas ned.

Kyrkan ska vara för alla, sägs det. Muslim, kristen eller ateist spelar ingen roll. Alla religioner är lika mycket värda. Men en kyrka för alla blir till slut en kyrka som inte står för någonting.

I grunden gillar jag kyrkan. Jag trivs med traditionerna, de pampiga byggnaderna och fylls av en inre frid varje gång jag besöker en kyrka, såväl i Sverige som utomlands.

Däremot trivs jag inte alls med den ideologiska resa som Svenska kyrkan just nu gör där den stundom blivit partipolitiskt engagerad och agerar som ett slags megafon för vänstern.

Kyrkovalet är en chans för alla medlemmar att rösta bort partipolitiken ur kyrkan. Politiken borde hålla sig borta från religionen precis som att religionen borde hålla sig borta från politiken. Det är en rimlig princip.

Så länge politikerna kastar lystna blickar på Svenska kyrkan bör medlemmarna kämpa för att bli av med dem.

Svenska kyrkan av i dag.