Söndagskvällens partiledardebatt var en dyster påminnelse om hur långt ned i den floskelstinkande gyttjan som svensk politik befinner sig.

För ett antal år sedan gick det inte att debattera migrationspolitikens negativa sidor utan att få glåpord och fula epitet kastade efter sig. Sedan kom kollapsens 2015 och de goda, personerna med rätt värdegrund, svalde hårt och sade ”hoppsan!”. Utopin att ett välfärdsland som Sverige saknar gränser i sin mottagningskapacitet sprack inför öppen ridå.

Ytterligare något år senare började de förment goda partierna medge att viss kriminalitet går att härleda till invandringen. ”Vi såg det inte komma”, som statsministern själv uttryckte saken om gängkriminaliteten.

Nu har vi en liknande situation igen. Denna gång gäller det den migrationsrelaterade arbetslösheten och bidragsnivåerna. När oppositionen tar exempel ur verkligheten som visar att det går att leva bättre på bidrag än att ta ett arbete svarar Miljöpartiets Per Bolund att ”det är inte de jag möter”. Nej, Bolund umgås förmodligen inte med somaliska sexbarnsmödrar särskilt ofta. Men vem ministern än möter förändrar det inte verkligheten där ute.

Det är så typiskt för Sverige. Olikt våra grannländer kan vi inte diskutera vissa frågor förrän de har vuxit sig så stora och omfattande att ingen längre kan ignorera dem. Det läggs fokus på ordval och retorik i stället för på de problem som lyfts fram. Detta är ett både barnsligt och ansvarslöst förhållningssätt som låter problem växa sig stora helt i onödan.

”När slutade arbetarrörelsen bekymra sig om arbetslösheten?” frågade Ulf Kristersson retoriskt i partiledardebatten. Sanningen är att Socialdemokraterna slutade bry sig när de insåg att de vinner val genom att föra en bidragspolitik. Det är ganska många år sedan nu, och Socialdemokraterna kammar rent bland bidragstagarna i val efter val. Folk som arbetar röstar inte på S längre.

Det var Löfvens sista partiledardebatt. Visst är det skönt att vår lama anka till statsminister snart lämnar jobbet som regeringschef. Löfven har aldrig varit uppgiften mogen. Dessvärre kommer hans ersättare inte bli ett dugg bättre eftersom politiken blir oförändrad. Oviljan att se problem. Oförmågan att lösa dem. Det är vad som har präglat regeringen under både rött och blått styre under lång tid.

Dessa partiledardebatter visar alltid att riksdagspartierna inte behöver anstränga sig. Att de kan ta väljarna för givna. Vi skulle behöva göra rent hus i riksdagen, men systemet är riggat för att försvåra för nya partier att ta plats. Så vi får helt enkelt dras med det här gånget i fortsättningen också.