Coronakommissionen slår i sitt andra delbetänkande fast att den svenska hanteringen av pandemin varit undermålig och präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smiddspridningen i landet, konstateras det.

Regeringen fick hård kritik redan i det första delbetänkandet och statsministern och socialministern satt i KU och skyllde ifrån sig. Avgående statsminister Stefan Löfvens svar har hela tiden varit att det är för tidigt att utreda coronastrategins resultat. Det anser han häpnadsväckande nog fortfarande. Det är lätt att misstänka att han kommer hävda detta ända tills han avgått och lämnat över ansvaret.

Under utfrågningen i KU efter det första delbetänkandet påstod Löfven att regeringens strategi var att hålla nere smittan, att ”platta till kurvan”. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när det i direktsändning framkom att landets statsminister inte ens klarar av att skilja på strategi och mål. Att hålla nere smittan är ingen strategi utan ett mål. Vad strategin bestod i framgick aldrig.

Ödmjukheten har varit ungefär lika stor från Folkhälsomyndigheten, vars generaldirektör Johan Carlson ansåg det osannolikt att coronaviruset över huvud taget skulle spridas i Sverige. I stället för att vara öppen och ödmjuk inför faktumet att det är mycket vi helt enkelt inte kan veta var både regeringen och dess myndigheter styva i korken från första början och behöll sedan den attityden.

All kritik rann av dem som vatten på en gås. Det gäller allt från oförmågan att skydda de äldre till rekommendationen att använda munskydd, där Sverige stack ut i hela världen genom att inte införa en sådan rekommendation förrän väldigt sent. Uppenbarligen gick det prestige i detta.

I början av 2020 ansåg Johan Carlson inte att kritiken var riktig. Den var, som han uttryckte det, ”felaktig” och tillade: ”Vi hanterar detta som man bör bedriva smittskyddsarbete. Det bygger på tillit mellan myndigheter och befolkningen. Det är fel att tro att mer drastiska metoder innebär bättre hantering av ett sjukdomsutbrott. I grunden är det tvärtom.”

Denna berömda ”tillit” mellan stat och undersåtar var regeringens stolta trumfkort när internationella medier undrade varför Sverige agerade annorlunda än de flesta andra länder i denna fråga. I stället för att sakligt bemöta kritiken gick de till motangrepp och riktade nedlåtande kommentarer mot andra länder. In Sweden we have something called tillit!

Uppenbara systemfel har också identifierats av kommissionen. De kallar det ett haveri att en ansvars- och finansieringsdiskussion satte stopp för att en storskalig provtagning kunde påbörjas innan den första vågen var över. Även den sena testningen har emellertid försvarats av Folkhälsomyndigheten, som hela tiden verkat ytterst angelägen om att rädda regeringens ansikte utåt.

Vilket eftermäle den svenska coronahanteringen kommer få vet vi inte än, men av det vi sett hittills riktar coronakommissionen mycket allvarlig kritik mot regeringen och Folkhälsomyndighetens så kallade strategi. Ingen kommer förstås ställas till ansvar, så gör vi inte i Sverige. Vare sig statsministern, socialministern eller någon på FHM kommer hållas ansvariga för någonting. Allra minst för de drygt 15 000 döda som nu är blott statistik.

Att det skulle få politiska konsekvenser är inte heller särskilt troligt. Oppositionens kritik tappar i trovärdighet när det under ett års tid i praktiken rådde borgfred, och alla – inte minst väljarna – verkar mest vilja lägga dessa 18 månader bakom sig och blicka framåt.

Det vi kan konstatera är dock att Sveriges högsta politiska ledning än en gång svek när den prövades i krisens stund. Det torde stämma till viss eftertanke. Vilka är det som egentligen leder landet? Och hur lämpade är de?