Jag hittade en gammal propagandabild från omröstningen om ja eller nej till rusdrycksförbud i Sverige 1922, som med nöd och näppe höll på att resultera i ja. Bilden är enkel men illustrativ: vill du ha fulla eller nyktra och ansvarstagande pappor i landets familjer?

Denna närmast infantila premiss, som inte rymmer några som helst nyanser, känns igen från samtidens förbudsdebatter. Så enkelt är det att förbjuda saker.

– Vill du att små barn ska kolla på porr?
– Nej…?
– Förbjud porren då!
– Vill du kanske att problem Y ska drabba grupp Z?
– Eh, nej, men kan man inte…
– Förbjud skiten då!

Debatten har inte blivit ett dugg mer nyanserad eller mogen på hundra år. Så här endimensionell är den fortfarande. Intresset för att nyansera och fördjupa, att försöka se gråskalor, är obefintlig.

Med detta i åtanke är det skrämmande att se med vilken lätthet många är beredda att avsäga sig sina fri- och rättigheter för att vinna en upplevd trygghet. Coronapandemin är det senaste exemplet och det mest skrämmande sedan vi hade en levande debatt om massövervakning för tio år sedan, då det hävdades att den med rent mjöl i påsen inte hade något att frukta den statliga övervakningen.

Från konservativt håll ser vi många som nästan gottar sig i nedstängningar och restriktioner. De tycks njuta av när en stark stat slår näven i bordet. På motpolen hittar vi de så kallade antivaxxarna, som ofta är konspirationsteoretiker och ser en sammansvärjning bakom politikers önskemål att vaccinera sin befolkning.

Alla skeptiker är emellertid inte foliehattar. Många av de protester vi nu ser runt om i Europa är tvärtom både begripliga och sunda. De flesta av oss är beredda att gå med på undantagstillstånd under en väldigt kort period för något slags högre syfte. Men vi ställer inte upp på att leva så här i flera år, och när europeiska regeringar åter igen inför skarpa restriktioner av något slags kombinerad maktberusning och överreaktion får många nog.

Detta gäller emellertid inte alla. Förfärande många tycks redan ha anpassat sig till pandemilivet som det nya normala. Det egna livsutrymmet krymper, och plötsligt är det normalt att sitta i en egen vrå hemmavid och jobba, att ”inte behöva” träffa kollegor längre.

Efter två avbokade utlandsresor på kort tid slog det mig: tänk om det är så här det ska bli från och med nu. En stor frihet, en stor del av min person, är borta om jag inte kan resa längre. Om det knappt ens är en teoretisk möjlighet att ta ett flyg till ett fjärran land, krymper friheten mer än den gjort på flera generationer.

Sedan inser jag att det ju är så här socialister och klimatextremister vill att våra liv ska bli. Pandemin har på ett sätt blivit ett slags pilotavsnitt av det liv de vill att vi ska leva hädanefter.

Från den 1 december kommer det krävas covidpass för större offentliga tillställningar. Även gudstjänster med fler än hundra deltagare inkluderas.

Är det så här vi har tänkt att hantera framtida kriser, genom att segregera oss och dela upp människor? Då har vi verkligen tagit ett sjumilakliv bakåt i utvecklingen. Men inte heller det vore särskilt förvånande. Historien tenderar som bekant att rimma, och självfallet genomförs alla frihetsinskränkningar med allas vårt bästa för ögonen. Som alltid.

I krislägen ser vi hur demokratin, anständigheten och respekten för mänskliga fri- och rättigheter har en förfärande tunn fernissa. Den är inte svår att slå hål på. Just nu tycks många människor gemensamt jobba för just detta.

Debatten har inte utvecklats så mycket på hundra år.