Det är inte för inte vi har begrepp som ”polsk riksdag” och ser ned på andra länders politiska processer. De ständiga omvalen i Spanien och Italien kontrasterar lugnet och den upplevda ordningen i svensk politik. Det ger såväl medborgare som förtroendevalda en känsla av överlägsenhet. I Sverige har vi minsann ett system. Denna attityd har märkts ännu tydligare under pandemin.

Bilden har krackelerat betänkligt på senare år. Under hela Löfventiden skapades oheliga allianser och överenskommelser som höll på att sätta själva parlamentarismen ur spel, enbart i syfte att rädda regeringen och utestänga ett politiskt parti från det inflytande väljarna gett det.

Decemberöverenskommelsen var en styggelse, en varböld på Sveriges demokratiska historia. Januariöverenskommelsen var mest bara absurd. Den var en sorts okoreograferad dans med fyra danspartners som alla ville åt olika håll men endast var överens om att det inte var uppåt. Resultatet blev därefter. JÖK:en saknade en röd tråd, en gemensam inriktning, och därmed all trovärdighet som politiskt projekt.

Talmansrundorna efter förra valet kan sägas ha varit en legitim demokratisk process. Men de blev ganska snart ett pinsamt skådespel, en illustration av ett politiskt system som inte längre kan leverera eftersom dess deltagare beter sig om förskolebarn.

Nu ska Magdalena Andersson bilda regering med tio månader kvar till nästa val. Förutsättningarna är desamma: Centerpartiet och Vänsterpartiet vill stödja henne men endast i utbyte mot sakpolitiska eftergifter. Det är inte orimligt i sig.

Problemet är S och MP är beroende av två motpoler för att få ihop sitt regeringsunderlag. Annie, 4 år, vill inte rösta gult om Magdalena, 7 år, förhandlar med Vänsterpartiet. När V nu ställer krav på att S går dem till mötes i ett antal frågor kallar Magdalena det inte för förhandlingar, för det har ju Annie förbjudit. Nej, det är bara ”samtal”.

Så får vi talmansrundor igen. Skillnaden denna gång är att Ulf Kristersson redan på förväg insett hur lönlöst det är. Han är inte ens intresserad att ta sonderingsuppdraget om han skulle erbjudas det, och det går att förstå. Mandatfördelningen är oförändrad och eftersom svensk politisk förvandlats till något slags värderingslek på förskolenivå är det meningslöst att försöka föra konstruktiva och seriösa samtal med andra partier.

Vi får helt enkelt invänta nästa val och ställa hoppet till en högre makt om att Sverige äntligen, efter åtta långa, bedrövliga år, blir av med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och att Centerpartiets inflytande över svensk politik begränsas till ett minimum.

Sverige måste bli vuxet igen.