Den svenska självbilden är att Sverige är ett av världens mest öppna och toleranta länder. I vissa avseenden stämmer det, men det är bara en sida av myntet. I Sverige finns nämligen en otäck baksida av denna tolerans, och det är intoleransen mot alla som avviker från den rätta läran.

Den rätta läran är vad vi i dag kan kalla statsideologin, en ny sorts statskyrka som inbegriper rätt syn på jämställdhet, hbtq-frågor, identitetsfrågor, feminism och klimatet. Avviker du här genom att ifrågasätta de dogmer som regering, myndigheter och en del av det privata näringslivet i fin symbios nu marscherar i takt för, är du en avfälling från Värdegrunden som kan doppas i tjära och fjädrar.

Du kommer kallas brun, främlingsfientlig, kvinnofientlig och ses som en bakåtsträvare. Du kommer kopplas samman med diktatorer och förfärliga regimer och samtidigt anklagas för att hetsa och hota dina meningsmotståndare.

Syftet med denna behandling av åsiktsmotståndarna i världens mest toleranta land kan bara vara ett: att skrämma till lydnad och att göra avvikare fredlösa. Den som klagar över att ha blivit utsatt för värdegrundsdrevet kommer genast mötas av hån och förminskanden. Ty lika lite som en vit kan utsättas för rasism identitetspolitikens värld, kan en värdegrundsavfälling bli utsatt för hat och hot. Dessa avfällingar är ju själva definitionen av en person som hatar och hotar vilket gör motsvarande beteende mot dem till ett slags självförsvar.

För att uppnå en nationell enighet i ovannämnda frågor, måste politiken flytta fram sina positioner på en rad områden. Den rätta läran måste triumfera inte enbart inom de statliga myndigheterna, som numera är att likna vid propagandakanaler, utan även inom grundskolan, den högre utbildningen och kulturen. Utbildningen kan politiken påverka genom att fastslå innehållet i läroplanen samt genom tilldelning av resurser.

Ett sätt att uppnå jämställdhet är genom så kallad jämställdhetsintegrering. Det är ett verktyg som regeringen infört på en rad områden, däribland universitet och högskolor, och innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska beaktas i alla sammanhang ”som påverkar människors villkor”. Hela det offentliga samhället ska således ställa upp på jämställdhetsideologin i allt det företar sig.

Inom kulturen ser vi liknande metoder för att tvinga in alla utövare i samma ideologiska mall. Svensk film har blivit alltmer ointressant för svenska folket och tycks vara ett exportfiasko, så pass att det till och med saknas statistik över hur dåligt det går.

Politisk korrekthet är sällan en fin grund för att göra bra film, och en rapport från Myndigheten för kulturanalys konstaterade att den politiska styrningen påverkar den konstnärliga friheten negativt. Det gick så långt att regeringen tvingades till en kovändning och stryka kravet på mångfald i sina direktiv till Filminstitutet. Vi kan dock räkna med att politikerna ingalunda har gett upp kampen om att kontrollera svensk film.

Slutmålet är att vi alla ska marschera i takt. I jämställdhetsfrågan. I hbtq-frågan. I klimatfrågan. Och, självfallet, även i vaccinfrågan, där den nya polariseringen och behandlingen av avvikare är synnerligen oroväckande.

Sverige – öppet och tolerant? Javisst. För den som tycker och tänker rätt.