Hur stor är risken för att Sverige kommer styras av ett idéfattigt, självgott och maktfullkomligt sosseparti i ytterligare fyra år? Svaret är: överhängande.

Socialdemokraternas strategi för att kunna regera en tredje mandatperiod är enkel: neutralisera de svåraste frågorna (migration, kriminalitet och energin) genom att lägga sig väldigt nära oppositionen och sminka upp det regerande liket som nytt och fräscht med ett nytt ledarskap. Det borde inte fungera. Men det ser onekligen ut att lyckas.

Magdalena Anderssons ”vända på alla stenar”-retorik är allt annat än imponerande, men hittills har hon vunnit stöd enbart på att inte vara Löfven. Det har nog inneburit en ganska begränsad ansträngning. Att kunna tala hela meningar utan att tappa bort sig, exempelvis.

Stefan Löfvens avgång firades av borgerliga sympatisörer och sverigedemokrater. Det var lätt att känna så, men skrattar bäst som skrattar sist. Löfvens sorti gav S en unik möjlighet att trycka på omstart ett år före valet.

Det är förstås ett trick. Förutom ansiktet utåt är ingenting nytt. Magdalena Andersson var den mäktigaste ministern bakom Löfven i sju år och bär således ett lika stort ansvar för samhällsutvecklingen som någonsin Löfven.

Minns hennes famösa påstående om asylprognosen inför 2015. Hennes reaktion på att Migrationsverket beräknade att det kunde komma över 100 000 asylsökande var att rycka på axlarna och påstå att detta var något som hanteras i finansdepartementet varje dag. Det var inte bara hennes chef som inte såg det komma. Magdalena Andersson var precis lika infantilt naiv själv.

Genomskådar inte väljarna tricket att utmåla ett parti som regerat i snart åtta år i rad som något nytt och fräscht? Det är fler som undrar. När till och med public service-journalisterna i SR-programmet Det politiska spelet resonerar kring Socialdemokraternas strategi som ett försök att lura väljarna har helvetet verkligen frusit.

Socialdemokraterna kommer inte gå till val på fyra år till utan fyra nya år. Efter de senaste åtta, alltså. ”Det är fascinerande att det lyckas”, inflikar Tomas Ramberg. ”Är väljarna så lättlurade?” funderar panelen. Ja, mycket tyder väl på det.

Många, tror jag, röstar på känsla. Känslan för stunden, känslan för den veckan eller månaden. Känslan kring hur allmäntillståndet är just då. Där spelar allt möjligt in. Det är mycket möjligt, rent av troligt, att de höga elpriserna i vinter är helt bortglömda av väljarna när valrörelsen drar igång samtidigt som sommarvärmen kommer. Att väljarnas minne är förfärande kort är inget nytt.

Lägg därtill socialdemokratins ständiga följeslagare i vått och torrt: lögnen. Vi har på senare tid sett flera ministrar ljuga flagrant. Den nye energiministern har redan blivit KU-anmäld, och Morgan Johansson får snart göra ännu ett besök hos Konstitutionsutskottet.

Här har vi en del av oppositionens problem: en anmälan till KU förändrar lika lite som indignerade utspel på Twitter. Säg den väljare som spänt följer utfrågningen av en minister och sedan grunnar över hur den ska rösta i nästa val. Socialdemokraterna fortsätter alltjämt att bestämma verklighetsbeskrivningen genom sina vänner i det mediala och kulturella etablissemanget.

Med lögner och dimridåer ska valet 2022 vinnas. Som Henrik Jönsson förtjänstfullt uttryckte det i sin senast lördagsvideo: ”En socialdemokrati som inte längre kan bedriva effektiv politik kommer helt enkelt att hitta på och säga exakt vad som helst för att kunna konstruera en verklighetsbild som upprätthåller deras egen makt.”

Fullt legitim kritik från oppositionen kommer även fortsättningsvis stämplas som grumlig, oseriös och lätt främlingsfientlig. Och nu, med Magdalena Andersson vid rodret, kan S dessutom använda sig av kvinnokortet och kalla motståndarna för kvinnofientliga. Trots att hälften av oppositionspartierna leds av kvinnor.

Partiet som går över lik för att vinna och behålla makten är på god väg att säkra en tredje mandatperiod. Med hjälp av lögner, trick och dimridåer. Men också med beredvilligt stöd från en opposition som artigt står med händerna i byxfickorna.