Det finns inga ord en dag som denna. Vladimir Putin har gjort verklighet av sin retorik, sina hot och sin förvirrade verklighetsuppfattning. Ett fullskaligt militärt angrepp mot Ukraina är inlett.

Ingen borde vara förvånad. Men jag tror att många faktiskt är det. Många har låtit sitt eget hopp om fred övergå i fantasier om vem Putin är. De har underskattat hans vilja att agera och kanske också överskattat hans slughet. Ty det Putin nu företar sig är inte särskilt smart. Oaktat syftet är det ingen intelligent manöver att invadera Ukraina.

Det kan noteras att svenska fredsduvor som medverkat till att nedmontera den svenska försvarsförmågan i något slags naiv tro att krig och militära hot hör historien till nu säger sig vilja rusta upp och bistå Ukraina. Till och med det pacifistiska Miljöpartiet har ändrat tonläge. Språkröret Per Bolund utesluter inte svensk vapenexport till Ukraina. Annie Lööf vill bistå med ”militär utbildning”. Lite senkommet under en pågående invasion, kan man tycka. Men hon såg det väl inte komma. Hon heller.

Att Putin inte har varit främmande för militära aktioner mot sina grannländer har varit känt i många år. Få trodde nog ändå att han skulle våga sig på en fullskalig invasion av ett land av Ukrainas storlek.

Hur detta slutar vet vi inte i dag. Putins mål kan antas vara fullständig ukrainsk underkastelse genom att först slå ut militären och sedan tillsätta en ryskvänlig regering. Men händelserna under dagen visar än en gång på att freden i vårt närområde aldrig kan tas för given och att nedrustningen av svensk försvarsförmåga är både farlig och djupt oansvarig.

Än en gång har verkligheten krockat med de naiva föreställningar som länge präglat svensk politik i allmänhet och försvarspolitik i synnerhet.