Det svänger fort i svensk migrationspolitik. Under Reinfeldteran fanns, i ordet rätta bemärkelse, inga gränser. Alla var välkomna till Sverige, vem som var vem eller vilken ålder folk hade spelade inte så stor roll.

Kaosets 2015 ändrade på detta. Då tvangs till och med Miljöpartiet inse att deras egen politik inte klarade testet med verkligheten – även om somliga miljöpartister mumlade något om att använda andrummet för att bygga ut mottagningskapaciteten.

Socialdemokraterna har sedan dess ägnat över ett halvt decennium åt att skärpa sin retorik i migrationsfrågan. M och SD har sprungit före och S hankat efter, på slak lina mellan arbetarväljare som vill se mindre invandring och partiets migrationsvänliga trupper.

När Rysslands invasion av Ukraina började skapa stora flyktingströmmar till EU var Magdalena Anderssons ryggmärgsreaktion att detta var ett ansvar för andra länder, inte för Sverige. I sin iver att upprätthålla en hård linje i migrationspolitiken missbedömde regeringen svenska folkets solidaritet med det ukrainska folket. Andersson vann plötsligt inte längre några poäng på en hård linje. Snart gläntades det således på dörren till ukrainska flyktingar, och nu uppges det komma några tusen per dag, även om få kommuner har tagit emot några större antal.

Det lär komma fler. Moderaterna vill därför upphöra med mottagandet av kvotflyktingar för att kunna prioritera ukrainare. Det är en klok prioritering. Sverige har under lång tid tagit ett stort ansvar för kvotflyktingar och lider fortfarande av många års orimligt stort asylmottagande, och det är utifrån detta faktum det nu behöver göras prioriteringar.

Kvotflyktingar från exempelvis Kongo och Sudan är utsatta människor. Men det är också en hopplöst svårintegrerad grupp som med ett fåtal undantag kommer vara en ekonomisk belastning för mottagarlandet under flyktingens resterande liv. Ukrainare är betydligt mer lättintegrerade, vilket betyder att de både kommer komma i arbete och hitta egen bostad snabbare.

Dessa resonemang gillas förstås inte av den politiska ringhörnan som aldrig förstått vare sig incitament, målkonflikter eller behovet av att prioritera i såväl statlig som kommunal förvaltning. De ondgör sig över att många svenskar, såväl politiker som väljare, välkomnar ukrainska flyktingar.

Personer inom den svenska högern som nu på olika sätt hjälper ukrainska flyktingar anklagas för rasism. Detta är ett häpnadsväckande lågvattenmärke, även för brunsmetarmaffian. Eric Rosén är en av dem som har lyft fram rasistkortet, och hans perspektiv delas flitigt av folk på vänsterkanten i sociala medier.

Därtill har vi ensamkommande afghaner som ifrågasätter att ukrainska medborgare får åka kostnadsfritt i kollektivtrafiken. Som om inte denna grupp invandrare har fått allt mellan himmel och jord – inte minst boende, försörjning och utbildning – av svenska skattebetalare.

När Chang Frick skjutsar ukrainska flyktingar är det således ett exempel på svensk rasism, enligt debattörer på vänsterkanten. Förmodligen handlar detta i hög grad om att en politisk motståndare inte lever upp till den halmgubbebild som vänstern har målat upp av honom. Men hela detta förvirrade resonemang är även ett typexempel på hur identitetspolitiken har satt klorna i människor. De ser bara hudfärg. De ser över huvud taget inte människan.

Slutligen kokar denna diskussion ned till något djupt allmänmänskligt, nämligen vår förmåga att identifiera oss med andra. Detta har två delar: den ena handlar om att vi bryr oss lite mer när något händer folk i vårt närområde. Ukrainakriget påverkar oss direkt och hotar även Sveriges säkerhet.

Den andra handlar om att se sig själv i andra. Vi har lättare att identifiera oss med personer som ser ut som vi, som lever som vi, som är som vi. Detta har inte något med ideologi, en djupare analys eller rasism att göra.

Ukrainakriget har kastat mycket på ända. Vi har ett krig i vår närhet, för första gången på mycket länge uttrycker många svenskar en seriös oro för att Sverige kan utsättas för ett militärt angrepp. Det skakar om både den politiska dagordningen och oss som människor.

Att vänstern nu försöker rasiststämpla dem som hjälper ukrainska flyktingar är skamligt och visar på hur tunn deras medmänskliga fernissa faktiskt är.