Valrörelsen närmar sig, men det är påtagligt loj stämning hos såväl de politiska partierna som i det mediala etablissemanget. Ukrainakriget överskuggar hittills alla andra politiska frågor. Inte ens de rekordmånga dödsskjutningarna ges särskilt stor uppmärksamhet längre.

Energikris. Kris i skolan. Ännu ett rekordår i skjutvapenvåld. Vandaliserande drägg på gatorna som polisen i vanlig ordning inte klarar av att hantera. Högsta inflationen på 30 år. Det saknas sannerligen inte valfrågor, eller ”utmaningar” som det numera heter, inom landets gränser.

Det är intressant hur snabbt det kan svänga. Socialdemokraterna såg nästan uträknade ut. Tanken på att S skulle gå till val med en trött Stefan Löfven ännu en gång sporrade oppositionen. När Löfven avgick och Magdalena Andersson tog över vändes spelplanen.

Att Andersson varit finansminister i sju år och därmed är högst medansvarig för samhällsutvecklingen verkade inte spela någon roll för väljarna. Så långt behöver man inte tänka. Hon var ju… ny! Och kvinna. Och kan prata i fullständiga meningar (nåja).

Sedan dess har ett krig ritat om spelplanen ännu en gång. Våra svenska belägenheter kan tyckas futtiga när städer jämnas med marken i Ukraina, men kriget har redan fått konsekvenser. Ett svenskt Natomedlemskap hade aldrig blivit en så här stor fråga om inte Ryssland chockat världen med sitt anfallskrig.

Men det slutar inte där. Kriget kan mycket väl knuffa Miljöpartiet ur riksdagen. MP har inget att hämta i säkerhetspolitiska diskussioner, och även om partiet lär försöka bygga en kampanj runt behovet av en omställning, bort från oljeberoende med hänvisning till Putin, är det inte en fråga där Bolund & Stenevi saknar sällskap. Alla partier driver på för omställning, och argumenten för kärnkraften har snarare stärkts på sistone.

Liberalerna lär å sin sida inte hinna dra någon nytta av sitt mångåriga Natostöd. Få väljare belönar partier som har tyckt rätt i en fråga länge. Vad som ska rädda Liberalerna i september är därför allt svårare att se.

Svenska valrörelser brukar vara förutsägbara. Det är ekonomi, sjukvård och välfärdsfrågor som brukar dominera. På senare tid kan vi addera migrationspolitik och lag och ordning. I år är det dock knepigare att förutse exakt vilka frågor som kommer ta mest plats. Det var på förhand givet att lag och ordning skulle bli den kanske största frågan. Nu riskerar den, det brutala våldet till trots, att hamna i skymundan. Få lär vara gladare för detta än landets misslyckade justitieminister.

Vägen är krattad för fortsatt S-styre, allt annat skulle förvåna. Har vi tur slipper vi både Miljöpartiet och Liberalerna – se det som en sorts tröst för att inkompetenta och maktgalna människor som Morgan Johansson och Ann Linde får behålla sina maktpositioner. Förstörelsen av landet kan fortsätta, men i så fall utan två helt meningslösa partiers medverkan.