Sänka skatter. Mer frihet för individen. Färre regleringar och bort med de statliga monopolen! Borgerligheten med Moderaterna i spetsen var en tydlig motkraft till Socialdemokraterna när jag växte upp.

Visserligen växte jag upp i en region dominerad av Centerpartiet och Socialdemokraterna, där det närmast var lite exotiskt (och en smula upprörande) att vara moderat. Kanske förstärkte detta känslan av att vara i verklig opposition. Att stå för ett alternativ.

Emellertid var Moderaterna vid denna tid, under 90-talet och över millennieskiftet, en kraft som på allvar slogs för individens frihet. Hos ungdomsförbundet fanns det, åtminstone lokalt, starka röster för avkriminalisering av narkotika. Att Systembolagets detaljhandelsmonopol skulle avskaffas var en självklarhet, och rätten att få bestämma mer själv i sitt liv ej förhandlingsbart.

Allt blev förstås inte rätt. Den blinda övertron på EU och den katastrofala idén att överge den svenska kronan för euron (som förvisso delades med Socialdemokraterna) är två exempel. Men på ett mer övergripande plan strävade dåtidens moderater och borgerliga sympatisörer för något annat än S. Ett lite friare, lite behagligare samhälle.

Snabbspola fram till Fredrik Reinfeldts som moderatledare. Först ska vi minnas vad Reinfeldt faktiskt åstadkom: han bröt en 12 år lång regeringsperiod för Socialdemokraterna. Han besegrade Göran Persson. Han samlade de fyra oppositionspartierna och satte stopp för den borgerliga kannibalismen.

Reinfeldt lyckades med detta genom att triangulera och lägga sig nära både Socialdemokraterna och mittenpartierna i en rad viktiga frågor.

Priset för detta var emellertid högt. Moderaterna avideologiserades. Partiet följde den alltmer populära Ledaren, som fick M att byta fot i fråga efter fråga. Detta fick följden att när Reinfeldt avgick på valnatten 2014, vilket i sin tur var en effekt av hans ställningstagande mot SD, lämnade han ett vilset parti efter sig. Ett parti som saknade ideologisk grund och borgerlig ryggrad. Ett parti som endast stuckit upp fingret i luften de senaste tio åren och inte hade någonting att falla tillbaka på nu när ledaren plötsligt lämnat scenen.

Reinfeldts efterträdare gjorde positionsförflyttningar i förhållandet till SD, och Ulf Kristersson har försökt återetablera Moderaterna som partiet för lag och ordning. Men någon framtidsvision synes inte till. Vad Kristerssons parti vill med Sverige på tjugo eller ens tio års sikt är det ingen som vet.

Alliansens styrka var inte bara dess enighet i viljan att ersätta Göran Persson i Rosenbad. Det var ett löfte om ett slags nystart, en förändring, en nytändning.

Faktum är att det också hände en hel del under de första åren – minns fackets stora demonstrationer mot den ökade egenfinansieringen av a-kassan. Minns vänsterns raseri över jobbskatteavdraget och hur lång tid det tog innan vanligt folk började fatta hur mycket mer pengar de fick behålla.

Detta betyder inte att allt var frid och fröjd på något sätt. När jag går tillbaka och läser gamla texter ser jag att jag önskade bort Reinfeldt redan efter den första mandatperioden. Alliansen blev småningom en förvaltare av makten. Reformviljan avtog, och 2014 upplevdes regeringen som trött. Den gick fullständigt vilse i migrationspolitiken och rättspolitiken med i dag uppenbart katastrofala konsekvenser.

Men poängen är att dåtidens borgerliga allians lyckades formulera en framtidsvision, gilla det eller ej. Vad har dagens så kallade opposition?

Vad vill de åstadkomma förutom ännu ett trött jobbskatteavdrag? Vilken skulle skillnaden bli i praktiken förutom små förändringar i marginalen? Vilket är borgerlighetens framtidsprojekt? Jag ser inget.