Det är nästan lätt att glömma det, men vi befinner oss faktiskt i ett valår. Det är nu partierna samlas och lägger upp planen för hur de ska maximera röstantalet. Allt detta överskuggas just nu av det som sker i Ukraina. Valtemperaturen är synnerligen sval.

Naturligtvis kommer det bli valrörelse ändå. Och ett valresultat, vilket med all säkerhet kommer resultera i fortsatt sossestyre. Magdalena Andersson, kvinnan som krossade glastaket. Fred och frihet åt alla. Klimatkamp och klasskamp. Bidrag och otyg.

Vårt partipolitiska parlamentariska system bygger på att politikerna först länsar våra fickor och sedan med pillemarisk uppsyn lockar med sådant de köpt för våra sedelbuntar. Socialdemokraterna är mästare i denna konst. Det är en tjuvarnas afton, nästan likt ett slags politiskt Stockholmssyndrom. Och det fungerar.

För detta fick vi ånyo bevis när politikerna ryckte ut för att kompensera för skenande elkostnader. Oppositionen hade föreslagit att elskatten skulle avskaffas tillfälligt. Detta skulle slå rättvist över hela landet. I stället valde regeringen att, som brukligt, dela ut allmosor i form av ett elbidrag. Bidragets utformning gjorde att det kompenserade personer i norr mer än hårt drabbade i söder.

Alla vi som lidit av höga eluppvärmningskostnader under vintermånaderna kommer få en kompensation på maximalt 6000 kronor. Vissa kommer säkert låta sig nöjas med detta och tycka att regeringen är generös.

Andra ser bakom fasaden och inser att det är beskattningen av elen som är huvudproblemet. Alla ansvarstagande medborgare behöver ta höjd för att kostnader för såväl el, som mat och drivmedel kan gå upp. Men när politikerna förvärrar bekymret mångfalt genom en absurt hög beskattning på framför allt el och drivmedel, är det ett politiskt konstruerat problem. Och Socialdemokraterna vägrar strypa denna kassako. I stället väljer de tillfällig bidragsutdelning.

Drivmedelspriserna har fortsatt uppåt, och därmed skatten på desamma. Priset på bensin och diesel har skenat, och eftersom det är valår har samtliga partier (utom Miljöpartiet) velat kompensera landets bilägare. Åter igen föreslog oppositionen sänkt skatt. Enkelt, rättvist.

Regeringen valde sin vana trogen bidrag som lösning, och denna gång ett än mer obegripligt sådant. Alla bilägare får en tusenlapp i ”drivmedelsstöd”. Rakt av. Det spelar ingen roll om bilen står i garaget året om. Det spelar ingen roll om det är en bensin-, diesel- eller elbil. Pengar får du ändå. Bor du på landsbygden får du 1500 kronor.

Detta upplägg är dubbelt absurt. Dels är det tossigt att ge bidrag till elbilsägare som kompensation för höga bensin- och dieselpriser (skatter). Dels är denna så kallade kompensation pinsamt låg för den som faktiskt kör en diesel- eller bensinbil. Tusen kronor är en dryg tank för de flesta av oss, och 1500 kronor för landsbygdsbor räcker inte heller långt. Vad tror regeringen att vi ska göra av detta? Unna oss en vetelängd på vägen hem från jobbet?

Så här fungerar socialdemokratin. Sätt den arbetande befolkningen under en enorm press genom skyhöga skatter på arbete, drivmedel och el. Lek sedan jultomte och strö ut bidrag som en så kallad kompensation till utvalda grupper.

Som av en händelse kommer drivmedelsstödet betalas ut i augusti, bara veckor före valdagen. Tydligare än så kan ett köp av väljare inte bli.

Förr lät väljarna sig lockas med ideologi, sakpolitiska och moraliska ställningstaganden och i viss mån utopier. I dag handlar politiken om så kallade plånboksfrågor. Lite bidrag här, en sänkt skatt där. Någon förändring i grunden står däremot inte på agendan hos något av riksdagspartierna. De finns samtliga där för att värna ett system de själva tjänar på och verkar i.

Politikens mål är att status quo ska bestå. Oavsett om valets vinnare i höst heter Magdalena Andersson, Ulf Kristersson eller Annie Lööf. Så länge väljarna låter sig köpas, kommer det också bli så.

Se även:
Mitt samtal med Pär Ström om den så kallade oppositionen