I SVT går ett program som heter Sverige möts. Namnet är en smula lustigt eftersom debatterna, vars upplägg är som de alltid har varit när statstelevision ska ordna debatter, inte leder till något möte i egentlig mening utan endast käbbel.

När ämnet är integration eller invandring blir det ofta värre än vanligt. Visserligen har det skett en viss tillnyktring i debatten sedan 2015, men verkligheten biter inte på alla, och SVT har en tendens att bjuda in stollar.

Centerpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl tillhör onekligen dem som inte låter realiteter påverka hans testuggande och ideologiska utgångspunkter. Ådahl ger den kaxiga okunnigheten ett ansikte när han uttalar sig med sådan självsäkerhet om sådant där hans kunskaper är så grunda. Det får lätt komiska effekter.

”En förkrossande majoritet av Sveriges muslimer står upp för demokrati och jämställdhet”, hävdade Ådahl med övertygelse i rösten. Som om det var en ren självklarhet. Frågan som genast uppstår är förstås hur Ådahl kan veta det. Vilket underlag har han för ett sådant påstående?

Svaret är att det inte finns något underlag. Ingen har mig veterligen gjort en undersökning riktad till alla Sveriges muslimer och frågat dem om demokrati (vad läggs i det begreppet?) och jämställdhet (också ett väldigt brett begrepp).

Ådahl gör ett antagande. ”De är som vi”, resonerar han, och titta hur många som arbetar inom vården! Som om det säger ett endaste jota om individens värderingar. Samtidigt som han kritiserar andra för att de ”generaliserar”, gör han en motsvarande generalisering av samma grupp.

Det finns emellertid globala undersökningar om muslimers syn på exempelvis sharia. I 17 av 23 undersökta länder ansåg en bred majoritet av muslimer att sharia är Guds ord och att det bara kan finnas en tolkning (Pew Research). Stödet för att ge islamisk lag företräde i landets lagstiftning är mycket brett. Stödet kommer alltså inte, för att citera Martin Ådahl, från ”en pytteliten minoritet”.

Någon skulle kanske kunna hävda att de muslimer som finns i Sverige är en annan grupp. Men det finns inget stöd för ett sådant påstående heller. Det är värt att fråga sig hur många muslimska familjer som Ådahl själv har träffat. Vet han hur en vanlig muslimsk familj ser ut? Hur könsrollerna ser ut i en typisk familj?

Sverige käbblar. 

Den svenska feminismen älskar att trycka till vita, svenska män. Men om det nu är jämställdhet mellan könen som feministerna, och Centerpartiet, vill ha, råder jag dem att börja med familjer från Mellanöstern. Där föder kvinnor barn och sköter hushållet.

Genom generösa flerbarnstillägg som betalar hyran och mer därtill, uppmuntrar det svenska samhället till detta. En sexbarnsfamilj (inte helt ovanlig bland invandrare från Syrien, Irak eller Somalia) inkasserar 11 800 kronor varje månad i barnbidrag och flerbarnstillägg. Kalla det kvinnans ”lön” om ni vill, men arbeta behöver hon i alla fall inte. Efter flera år som konstant gravid är vägen till att behärska språket och bli efterfrågad på svensk arbetsmarknad oerhört lång.

Jag får lite skamset erkänna att jag resonerade ungefär som Ådahl för 15 år sedan. Jag såg inte riktigt nyanserna inom gruppen migranter som kommit till Sverige, och jag antog att majoriteten av dem var ungefär som den svenska majoritetsbefolkningen i den meningen att de vill jobba och försörja sig själva, inte ligga någon annan till last.

Sedan började jag arbeta inom socialtjänsten, främst med utrikesfödda, och där någonstans började jag inse vilka människor som kommit hit och hur det faktiskt såg ut. Jag såg hur det var en självklarhet för många av dem att kommunen skulle ”hjälpa”, det vill säga bära huvudansvaret.

Jag såg hur de förväntade sig uppassning och gratis boende, men också hur många faktiskt ljög för oss och försökte lura samhället för egen vinning. Jag vet inte hur många tolkar som har berättat att många invandrare ser svenskar som ”snälla” i betydelsen lättlurade. De har dessvärre rätt.

Martin Ådahl företräder ett parti som, likt Miljöpartiet, vägrar att ta till sig realiteter, som ignorerar forskning, som inte begriper incitament och lever i en alternativ verklighet. Det är farligt när sådana partier får makt över viktiga områden som migration, energi och arbetsmarknad.

Det vore nyttigt för Ådahl med flera att arbeta ett år med nyanlända, att åka runt och träffa familjer från Irak, Syrien och Somalia. Att prata värderingar med dem.

Många av dessa familjer är hur trevliga som helst, åtminstone mot kommunala tjänstemän, och väldigt gästvänliga. Men att tvärsäkert påstå att de ”står upp för demokrati och jämställdhet” skulle jag inte våga.