Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Det har riksdagen beslutat i stor enighet. För bara några månader sedan var detta inte alls på den politiska agendan. Hur kan ett demokratiskt land lägga om sin säkerhetspolitik så snabbt och radikalt?

Svaret är förstås vad som skedde den 24 februari. Men vi ska minnas att det inte är första gången Sveriges svänger 180 grader i en stor och viktig fråga. Nära till hands att tänka på ligger onekligen omsvängningen i migrationspolitiken som skedde senhösten 2015.

Den hade föranletts av många år av hårda och värdeladdade ord och brutala angrepp på alla som önskade se en mer restriktiv och hållbar politik på området. Den som kritiserade den förda politiken hade inte bara fel. De var onda människor med dåliga värderingar.

Det krävdes en nationell kris för att regeringen skulle se verkligheten som den faktiskt var. Sedan dess har det gjorts mängders av omprövningar på migrations- och integrationsområdet. Gamla förslag som tidigare dömts ut som fascistiska, som språkkrav för medborgarskap, är nu goda exempel på ansvarstagande socialdemokratisk politik.

Riktigt så känsloladdad har inte Natodebatten varit. Men så har det knappt ens existerat någon heller. Socialdemokraterna har kategoriskt vägra debattera frågan och hållit fast vid talepunkten ”alliansfriheten har tjänat oss väl”. Eftersom Sverigedemokraterna varit skeptiska till en Natoanslutning och i stället velat satsa på ett utökat samarbete med Finland har det inte funnits någon riksdagsmajoritet för att driva frågan. Det har dessutom hela tiden tagits för givet att S och M måste enas först.

Nu har det hänt. På bara några veckor har Socialdemokraterna tvärvänt. Så sent som i mars ansåg Magdalena Andersson att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara destabiliserande för vårt närområde. Peter Hultqvist satte både heder och värdegrund i pant på att Sverige aldrig skulle bli Natomedlem så länge han var försvarsminister.

Precis som 2015 betyder tidigare försäkringar inte ett dugg nu. Plötsligt gäller det omvända. Det är bara att vända på klacken och argumentera för det som nyss var förbjudet. Det otänkbara blev plötsligt oundvikligt. Socialdemokratin behöver nog införskaffa en ansenlig mängd halskragar till sina anhängare till följd av de whiplashskador som deras politik leder till.

Jag är i grunden ingen varm anhängare av tanken på ett svenskt Natomedlemskap. Det skiljer troligen ut mig från dem som jag i övrigt har en bred åsiktsgemenskap med. Men detta gäller även min syn på EU-medlemskapet.

I mina ögon är självständighet och handlingsfrihet något oerhört värdefullt. Det finns självfallet fördelar med att vara medlem i EU och Nato, vi är en del av en större gemenskap som som medför vad som i andra sammanhang skulle kallas stordriftsfördelar. Men det begränsar också vårt självbestämmande. Vår handlingsfrihet kommer alltid påverkas om omgivningen, men självbestämmandet skulle vi kunna maximera genom att stå utanför både EU och Nato.

Med detta sagt har Rysslands aggressivitet mot sina grannländer gjort vår tillvaro som alliansfritt land betydligt farligare, och ett Natomedlemskap är i detta läge inte särskilt märkligt.

Nu är en formell Natoansökan inskickad och efter förmodade förhandlingar bakom skynket med Turkiet kommer Sverige bli fullvärdig medlem. Det är talande att det är just en socialdemokratisk utrikesminister som undertecknat vår ansökan, precis som det var en S-ledd regering som beslöt bromsa inflödet av asylsökande 2015. Sannolikt hade Socialdemokraterna i opposition varit hätska motståndare till att en moderatledd regering försökt föra Sverige in i Nato. Då hade SSU, S-kvinnorna och Tro & solidaritet varit betydligt mer tongivande i debatten.

I någon mån är detta en bekräftelse på socialdemokraternas makthegemoni. Oppositionspartierna kan fortsätta leka politik hur mycket de vill. Om något stort ska hända i Sverige, måste det ske med SAP:s välsignelse.