I granskningen Konsekvensanalyser inför migrationspolitiska beslut från 2017 sågar Riksrevisionen regeringens migrationspolitik under åren 2004-2015 vid fotknölarna.

Det saknades ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting, slår myndigheten fast. Kritiken är minst sagt förödande. På torr kanslisvenska uttrycker Riksrevisionen i praktiken en enda sak till Sveriges politiska elit: ni har gjort bort er. Rapporten fick mycket liten uppmärksamhet och knappast någon effekt på politiken.

Nu har Riksrevisionen granskat underlagen bakom 25 av de dyraste reformerna som införts i Sverige åren 2000-2017. Slutsatsen är lika dyster: endast fem av de 25 granskade reformerna lever upp till grundläggande kvalitetskrav.

De noterar brister i beskrivningar av vilka samhällsproblem som reformerna är tänkta att åtgärda, vilka mål och effekter som eftersträvas, vilka konsekvenserna blir och till vilka kostnader. Alltså helt grundläggande saker för politiska förslag.

Riksrevisionen påpekar också att det förekommer att regeringen ”endast översiktligt” beskriver en reform inför ett riksdagsbeslut för att först i ett senare skede presentera ett mer genomarbetat beslutsunderlag.

Det blev förstås ingen nyhet av detta heller. Symbiosmedierna, som vi kan kalla dem, vill inte uppröra den politiska elit de ska gulla med i Almedalen och under hela valrörelsen de kommande månaderna. Det är synnerligen anmärkningsvärt och ett underbetyg för den så kallade tredje statsmakten. Den som ska granska makthavarna.

Allt detta kokar ned till en sak: det mediala och politiska etablissemangets kompletta misslyckande. Regeringen, satt att styra riket, klarar inte ens av de mest basala kraven i en parlamentarisk demokrati, nämligen att förse den folkvalda riksdagen med ett gediget och begripligt underlag för sina mest kostsamma och omfattande reformer. Och medierna, som ska granska detta misslyckande, tiger.

Vi har inkompetenta politiker som regerar på ett sådant sätt att det inte ens går att följa upp om de politiska reformer de gått till val på har haft någon som helst effekt. Månne är detta meningen, vilket oviljan att följa upp de egna reformerna skulle peka på. Men jag lutar åt att det i minst lika hög grad handlar om inkompetens.

Lägg därtill att hela det utredningsförfarande som ska göra förarbetet till blivande lagstiftning och vila på oberoende utredares kompetens, blivit genompolitiserat. Det saknas således spärrar som kan stoppa korkad, illa genomtänkt och rent av farlig lagstiftning.

Konsekvensen blir att vi får skräplagstiftning, illa genomtänkta reformer och ett system där det blir allt svårare att utkräva ansvar av den konkreta politiken.

Alla som tar demokrati på allvar borde vara bekymrade. Kanske borde också en och annan så kallad journalist tänka över konsekvenserna av detta under sitt mingel med den politiska eliten i sommar.