Efter beslutet i amerikanska HD har abortfrågan åter seglat upp som en snackis i Sverige. Detta trots att det inte finns någon politisk strid om aborträtten här. Sett till partipolitisk konfliktnivå är det lite grand som att debattera filmjölkens vara eller icke vara.

Alice Teodorescu Måwe kallar dem ”abortposörer”. Det är personer som använder abortfrågan som en åsiktsaccessoar för att visa omgivningen hur fantastiskt goda och fina de är. I så måtto liknar frågan hur invandringsfrågan användes av godhetssignalister fram till 2015.

Till skillnad från abortfrågan fanns det åtminstone en politisk strid i invandringsfrågan, och ett brett folkligt stöd för en annan migrationspolitik. Så är det inte när det kommer till aborträtten, vilket gör hela diskussionen till ett slags absurd metadebatt.

I likhet med migrationspolitiken rymmer abortfrågan ett stort mått av hyckleri och självbedrägeri. Den sägs handla om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Således är det en principiell fråga.

Principer måste gå att tillämpa på fler frågor än en enskild. Så hur ser abortvännerna på sexhandel? På surrogatmödraskap? Eller dödshjälp, för den delen?

Här kollapsar snart den fina fasaden. Ty de aktivister och posörer som skriker sig hesa över kvinnans rätt till sin kropp är inte ett dugg intresserade av att låta denna rättighet sträcka sig till andra områden än enbart rätten till abort.

De är emot själva tanken på att någon ska få sälja och köpa sexuella tjänster. De är generellt sett hårda motståndare till surrogatmödraskap. I båda dessa frågor sätter den feministiska maktanalysen stopp för alla tankar på kroppsligt självbestämmande. Abort blir således en fråga för feministiskt poserande, inte mer. Feministerna bryr sig varken om sexarbetarens rätt att fatta beslut om sin egen kropp eller om kvinnans rätt att föda någon annans barn.

Den som har sett ett ultraljud, eller varit på en neonatalavdelning, vet hur svårt ett abortbeslut borde vara. Det är inte fråga plakatpolitik, feministiska dogmer och billiga poänger. Det handlar om liv. Den lätthet med vilken abortfrågan diskuteras i Sverige skrämmer mig.

Med detta sagt tror jag inte på ett förbud. Dels skulle det leda till abortresor till grannländer, dels till illegala aborter med större risk för kvinnan. Däremot är jag av övertygelsen att vi måste kunna diskutera gränser för aborträtten utan att hela helvetet bryter lös. Det går inte i dag.

För abortposörerna handlar det inte om principer eller kvinnans rätt till sin kropp utan om dem själva och deras rätt att synas och höras.