Det är svensk högsommar. Människor är på semester och stora delar av landet går ned på sparlåga. Det är grillning, picknick, bad, jordgubbstårta, rödvinbär från trädgården och promenader i skogen. Och, för många, innebär sommaren en vistelse i sommarhuset med gräsklippning, renovering och långa ljumna sommarkvällar i hängmattan.

De senaste åren har denna debatt nått en ny absurd nivå. Nu beskylls svenska folket åter igen för rasism, och denna gång är bevisföremål 1A våra sommarstugor. Yasmine Abdullahi gör ett försök till klassanalys (det är tidningen Arbetaren, trots allt) inlindat i en dos självömkan och en dos modern rasteori. Udden är riktad mot infödda svenskar.

”Så fort det blir midsommar påminns jag […] om det jag inte har tillträde till. Sammanhangen som jag inte blir inbjuden till”, suckar hon. ”Det är vid midsommar”, konstaterar hon, ”utanförskapet långsamt kryper sig in under huden.”

Vilket utanförskap? Från vänsterhåll hävdas det alltid att arbete och bostad är en rättighet. Nu menar alltså Abdullahi att det även är en rättighet att bli bjuden till andras sommarstugor. Eller kanske få en stuga själv. Månne är det en överraskning för henne, men de allra flesta som äger ett sommarställe har arbetat och sparat för att kunna köpa det. Jo, det är sant.

Men det är inte hela bilden, blir Abdullahis svar. Ty SCB har faktiskt upprättat statistik över vilka som äger sommarhusen. Av de barn som har minst en svenskfödd förälder har nära hälften tillgång till någon form av fritidshus. Bland barn med utrikesfödda föräldrar är motsvarande siffra fyra procent.

Alla som i dag har ett sommarhus har inte köpt det själva. Inte sällan går dessa fastigheter i arv genom generationer. Abdullahi gillar det inte, men det är oklart vad hennes lösning är. Konfiskation av privat egendom för att sedan dela ut till en självömkande utrikesfödd underklass? Tvångsuthyrning enligt något slags rotationssystem så att exakt lika många utrikesfödda får tillgång till andras fritidshus?

Hon svarar inte på den frågan, utan konstaterar bara att hon vill ”skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska kunna nyttja ett torp”. Allt bygger på hennes känsla av ”utanförskap”. Ironiskt nog brukar personer inom Abdullahis vänster alltid hävda att det ska byggas fler hyresrätter, inte fler fritidshus.

Inget förbjuder förstås henne att köpa ett fritidshus. Eller varför inte hyra ett på sommaren? Men nej, hon sitter och väntar på att bli inbjuden. Det finns ett illa dolt avund här. En missunnsamhet och ett offerskap. Man kan riktigt höra hur resonemanget går hos sådana som Abdullahi: ”Där sitter de, svenskarna, i sina sommarhus och jäser medan vi, invandrarna, trängs i våra slitna lägenheter som aldrig renoveras. Vad får vi?”

Vi kan inte bygga ett samhälle på missunnsamhet och offerskap. Ändå är det just detta som präglar den svenska debatten i fråga efter fråga. Kriminella invandrarungdomar är offer för både rasism och en dålig skola. Mammor som föder barn efter barn och aldrig lär sig språket eller gör sig tillgängliga på arbetsmarknaden är offer för strukturell rasism från ett arbetsliv som inte släpper in dem. Och så fortsätter det.

En havererad migrationspolitik har fått vänstern att hitta på allsköns förklaringar till de konsekvenser vi nu får tugga i oss. Detta tankesätt har nu alltså nått svenskars sommarhus. Yasmine Abdullahi är inte ensam om dessa tankar. Polisen Nadim Ghazale, ni vet han med anti-SD-tavlor på sitt rum i polishuset, har skrivit och pratat på samma tema.

Värt att nämna i sammanhanget är att jag under alla möten jag haft med utrikesfödda familjer genom åren, de flesta från Mellanöstern, aldrig har hört någon längtan efter ett sommarhus. Så de där konfiskerade sommarstugorna skulle kanske stå tomma. I rättvisans namn.