Socialdemokraterna har verkligen gått in i valrörelseläge. Målet är uppenbart: att neutralisera alla frågor som oppositionen kan använda. Detta görs genom att bjuda över och byta position. Nästan varje dag kastas nya förslag fram. Om energin. Om invandringen. Om Nato.

Vad Socialdemokraterna tyckte i respektive fråga så sent som i förrgår spelar ingen roll. Valrörelsen är kort, intervjuerna och utfrågningarna ytliga och journalisterna lata. Ingen har tid att dyka ned i vad partiet tyckte i den ena eller den andra frågan i onsdags, det relevanta är vad det tycker nu. Och här är S mästare i att framställa sig om det ständigt ansvarstagande partiet. Även när det är konstant på efterkälken.

Den senaste omsvängningen handlar om kärnkraften. Efter att ha lagt ned välfungerande och stabil kärnkraft, genom påtryckningar från dåvarande regeringskollegan Miljöpartiet, öppnar nu Socialdemokraterna för ny.

Häromveckan var det segregationen. Socialdemokraterna svängde i 180 grader om invandringen 2015 och har sedan dess stegvis anammat Sverigedemokraternas problembeskrivning och retorik. Samtidigt, vilket är konststycket här, har S fortsatt att kalla SD för ett rasistiskt och högerextremt parti de vägrar samarbeta med.

Anders Ygeman skickade upp en testballong. Reaktionerna mot Ygemans utspel om att inget bostadsområde bör befolkas av mer än hälften utomnordiskt födda var de förväntade. Såväl vänsterpartister som miljöpartister och vänstersossar plockade fram rasistkortet.

Detta hade partiledningen förstås räknat med. Men uppenbarligen var de tillräckligt nöjda med hur ballongen togs emot för att partiledaren Magdalena Andersson skulle ta upp den.

Till DN säger statsministern att hon inte vill ha Chinatown, Somalitown eller Little Italy i Sverige. Detta har Jimmie Åkesson, närmast ordagrant, hävdat länge. Men det bekommer inte ett parti som gjort kursändringar och stöld av andra partiers politik till sin huvudsakliga sysselsättning.

Vän av ordning frågar sig förstås varför Magdalena Anderssons parti, om det nu inte vill ha denna segregation, i decennier har fört en politik som har möjliggjort den.

Sanningen är att S har bejakat denna utveckling. Mona Sahlin, både som partiledare och minister, romantiserade bilden av den somaliska sexbarnsmamman i den segregerade förorten. Hon föreslog ju till och med att dessa mammor borde kunna få jobb i förskolan utan utbildning eftersom de ju ”vet hur man tar hand om barn”. Sahlin var varken först eller sist med att beskriva de segregerade förorterna som spännande inslag i Sverige.

Det är viktigt att komma ihåg en sak här: vi har inte mångkultur i Sverige. Vi har olika kulturer som lever segregerat från varandra. Sällan mötas de tu. Bilden av ett samhälle berikat av många kulturer, där vi möts på både arbetsplatsen och privat, är falsk.

En och annan vilsen Timbroliberal brukar peka på revolutionerande importer som pizza och olivolja som goda exempel på vad det fina mångkulturella samhället berikat oss med. Men det lyckliga mångkulturella samhället där muslimer och vita medelklassvenskar i toleransens tecken lever sida vid sida finns inte. Det har aldrig funnits. Det var hela tiden en vänsterliberal önskedröm, och faktum är att ju större invandring vi har fått, desto mer avlägsen har tanken på samlevnad mellan dessa båda grupper blivit.

Att nu, minst 20 år för sent, komma och påstå att vi inte ska ha Somalitown i Sverige, när dessa små somalitowns finns runt om i hela landet, är bara för tarvligt.

S har ju enträget arbetat för just skapandet av parallella samhällen. Att påstå något annat vore att tillskriva partiet ett stort mått av dumhet. Även om S tvivelsutan har sin beskärda del av knallhattar, som tyvärr inte sällan placerats på centrala positioner i både partiet och regeringskansliet, tror jag inte att den ledande politiska kraften i Sverige under det senaste seklet inte begrep vad den förda politiken skulle leda till.

Som vi ofta har återkommit till är skamlösheten socialdemokratins signum. Ett heligt vapen. När motståndarna tappat gnistan eller försöker leka den vuxne i rummet, kan Socialdemokraterna använda vilka knep som helst för att nå och behålla makten. Detta samtidigt som partiet och dess anhängare predikar moralisk överlägsenhet.

Socialdemokraterna sträcker upp sitt våta finger i luften, lägger om politiken och anammar förslag de tidigare högljutt dömt. Sedan vinner de valet. Igen.