När jag lämnade valvakan såg det kört ut. En nästan färdig text som konstaterade fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav låg klar att postas. Men på vägen hem svängde det utan att jag var medveten om det. Från 176-173 i Magdalena Anderssons favör till 175-174 i Ulf Kristerssons.

Det var en ganska dramatisk omsvängning, ty många på högerkanten hade redan gett upp och det dansades segerdans på vänsterpartiernas respektive valvakor. Det såg helt enkelt inte ut att gå vägen den här gången heller.

Nu kan det fortfarande bli så att Socialdemokraterna sitter kvar. Men det är klart möjligt att vi får en ny regering. Det är tänkbart att vi slipper se Morgan Johansson, Annika Strandhäll och Khashayar Farmanbar med en ministerportfölj. Bara det är värt en liten skål.

Hur det än gå står en sak klar: Sverigedemokraterna har gjort ett kanonval. De har gått fram på bred front i hela landet. Inte minst i Norrland, där de ser ut att ha tagit drösvis med röster från Socialdemokraterna. Detta är det riktiga genombrottsvalet för Jimmie Åkessons parti. Många trodde att det skulle ske 2018, men nu hände det.

En annan slutsats är att Socialdemokraterna, trots att de förmodligen läckt en del stödröster till Miljöpartiet, gått riktigt starkt. Under ett år då vi slår rekord i dödsskjutningar och partiet är trött och idéfattigt efter åtta år av misslyckanden stärker alltså S sitt stöd. De samlar över 30 procent, vilket är tämligen unikt i en europeisk kontext och visar onekligen på att vi aldrig ska underskatta detta maktparti.

Det som förvånade mig något var Vänsterpartiets och Kristdemokraternas relativt svaga resultat. Jag har ingen analys att erbjuda för tillfället, men någon Nooshi-effekt har V i alla fall inte fått.

När dimman har lagt sig kommer vi också behöva prata om hur islamistpartiet Nyans gjort enorma framgångar i så kallade utsatta områden runt om i landet. Detta kommer bana väg för partiet inför riksdagsvalet 2026.