Göran Greider sörjer. Han saknar sitt land, skriver han praktiskt taget bara timmar efter att Socialdemokraterna förlorat valet. SD har ju inte ens hunnit avskaffa public service och låsa in oppositionen än.

Jag minns Alliansens valseger 2006. Jag minns demonstrationen mot valresultatet på Sergels torg. Jag minns de av LO organiserade demonstrationerna mot förändringarna av a-kassan. Det var stora protester. Kanske kändes valresultatet rent av som en statskupp efter 12 års sossestyre. En era var hur som helst över.

Hoppa fram fyra riksdagsval och vi skriver 2022. Sverige hukar under en alltmer urspårad kriminalitet som innebär nioåringar med skjutvapen i väskan, förskolor som övar på att ta skydd från gänguppgörelser på skolgården och att oskyldiga får en kula i kroppen ute på stan.

Nostalgin växer lätt vid stigande ålder. Det är lätt att sakna den glada barndomen och den känsla av trygghet som dessa minnen bär. Men för ett barn var Sverige ett tryggare land då. Ingen kan faktiskt påstå något annat.

Något har onekligen hänt under dessa 16 år. Sverige har blivit våldsammare och otryggare. Många har under dessa år uttryckt att de inte känner igen sig i sitt land. Att de saknar det Sverige som var. Från vänsterhåll har sådana föreställningar mötts med hånskratt och ”motbevis”. ”Sverige har aldrig varit tryggare”, som en känd komiker famöst uttryckte saken.

Att påstå att man saknar sitt land, att konstatera att det har förändrats till oigenkännlighet, har varit riskabelt. Ett sådant påstående har tolkats som ett uttryck för främlingsfientlighet. Makthavarna har ju predikat att det är spännande när Sverige förändras och att det är närmast en ynnest att få vara med om det.

Liknande hånskratt har inte mött Göran Greider. Detta trots att det onekligen går att fråga sig vad Greider egentligen saknar. Hans parti gick framåt i valet och hade behållit regeringsmakten om det inte vore för Centerpartiets kollaps. Socialdemokraterna är största parti i över 200 kommuner. De ser ut att ta över makten i Stockholm och Göteborg och behålla den i Malmö och Uppsala. Partiet dominerar alltjämt svensk politik.

I årets val gick SD framåt i traditionella S-fästen i Norrland. Arbetarklassen är på väg att lämna det gamla arbetarepartiet. Men den socialdemokrati som Greider tillhör står fortsatt stark. Den har ingalunda pasokifierats, som vissa förutspådde skulle ske i enlighet med en bredare europeisk trend. Nej, de svenska Socialdemokraterna har landet i ett fast grepp. Oaktat om de för ögonblicket sitter vid regeringsmakten eller ej är Sverige i allra högsta grad socialdemokratiskt.

Samhället utvecklas emellertid hela tiden. Det som har hänt är att Sverigedemokraterna har kommit in som en ny kraft i svensk politik och skapat ompositioneringar i de traditionella blocken. Socialdemokraterna har tappat ungefär tio procentenheter på 20 år, men SD har vuxit mer än så under samma tid.

Den gamla traditionella klasskonflikten som vänstern saknar har ersatts av en ny konflikt. Gamla arbetarväljare söker sig till SD. Människor som bor på en av etablissemanget ignorerad landsbygd ser allt mindre anledning att fortsätta stödja ett socialdemokratiskt parti som struntar i dem.

Vi är många som saknar vårt land. Det finns ingen väg tillbaka till ett land som inte längre finns, och delar av detta land med ett 40-procentigt sosseparti, filmcensur och statliga monopol vill vi heller inte ha tillbaka. Här och nu handlar det snarare om att bromsa en galen utveckling än att återskapa en tid som flytt. Det är svårt nog.