Få partier har under det senaste decenniet, och lite till, fått så bra politiskt betalt för ett så ringa väljarstöd som Miljöpartiet. Detta gäller såväl på nationell som lokal nivå.

I Stockholms stad har miljöpartisterna skickligt lyckats hoppa mellan blå och röda styren och få igenom sin politik oavsett om staden styrts av moderater eller socialdemokrater.

I riksdagen samarbetade partiet först med Göran Perssons regering och sedan med Alliansregeringen där de bland annat fick igenom en historiskt slapphänt migrationspolitik. 2014 klev MP in i regeringen för första gången och satt kvar till 2021. Under denna tid agerade partiet ömsom bromskloss mot viktiga reformer, ömsom spjutspets för att få igenom dumheter.

Facit på Miljöpartiets inverkan på svensk politik är förfärande: Svängdörrspolitik vid gränsen, incitamentsstrukturer som närmast uppmanar migranter att fuska och inte bli en del av majoritetssamhället, ett kompakt motstånd mot att utvisa utländska medborgare som begår grova brott, nedlagd kärnkraft till förmån för utbyggd vindkraft, fokus på symbolfrågor i stället för att få ordning på landets mest grundläggande problem. Och så vidare. Föga förvånande driver MP även sänkt åldersgräns till 15 år för att få göra könskorrigeringar.

Allt detta har fört oss hit. Till ett land som dras isär. Ett land där mellanstadieelever bär vapen och tonåringar mördar. Ett land som avskaffat ett tryggt och säkert energisystem. En nation som dignar under tyngden av alla galenskaper som staplats på varandra.

Vi går mot en vinter med rekordhöga elpriser på en dysfunktionell europeisk elmarknad, avvecklad svensk kärnkraft och ett besynnerligt system med elprisområden varnar landshövdingarna i södra Sverige för så kallad energifattigdom. Barnfamiljer kan tvingas välja mellan mat och värme, och antalet hushåll som fått elen avstängd på grund av försummade fakturor har ökat. I Storbritannien är begreppet heat or eat redan ett faktum.

Problemet är emellertid större än bara enskilda hushålls krisande ekonomi. Det handlar om småföretags överlevnad och jordbrukets förmåga att klara så kallade planerade elavbrott.

Landshövdingarna i Västra Götalands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Blekinges, Skånes och Hallands län har tagit fram en bedömning av situationen inom elförsörjningen i södra Sverige. De kallar det en scenarioanalys.

I rapporten beskrivs läget som ytterst oroande, och det varnas för både ekonomiska och sociala konsekvenser som redan börjar märkas. Livsmedelsproduktionen hotas på grund av höga priser på diesel, gödsel och foder men framför allt energipriserna.

Landshövdingarna varnar för högre arbetslöshet, social oro, bristande samhällskritiska funktioner och matbrist. Det är närmast dystopiskt. Men vi kan kalla det för miljöpartism. Med tanke på hur MP säger sig vurma för fattiga och svaga i samhället är det en aning besvärande att partiets politik leder till just social oro och växande fattigdom. Men inte ett dugg förvånande.

Många av de problem Sverige nu dras med kan härledas direkt till den miljöpartistiska ideologin, även om MP inte kan göras ensamt skyldigt till utvecklingen. Det är trots allt sju partier som delar på det ansvaret och många beslut som lett oss i tangentens riktning har skapats i bred enighet av olika regeringar.

Den regering som Kristersson är tänkt att leda kommer få minst sagt fullt upp. Om den nu lyckas tillträda till att börja med. Den har ett gediget upprensningsuppdrag att ta itu med, men riskerar att vingklippas av alla kriser som står och väntar.

Förmodligen är både Magdalena Andersson och de miljöpartistiska språkrören ganska lättade över att slippa regera under de kommande fyra åren. De kan i stället betrakta vad deras egen politik har lett till – och skylla på högern.