Den nya regeringen har inte direkt fått en smakstart på mandatperioden. Hela debatten handlar just nu om löftessvek. Att oppositionen tar tillfället i akt att med bekymrade hundögon påstå att regeringen har svikit svenska folket är en sak, men medierna hakar på och regeringen blir defensiv.

Elprisstödet är ett fiasko. Det kan inte sägas på något annat sätt. Den förra regeringen lyckades betala ut ett stöd som kompenserade elkonsumenter i södra och mellersta Sverige och gav en ren vinst till personer i Norrland.

Kristerssons regering väljer att kompensera elkunder i elprisområde 3 och 4. Men utbetalningen, förutom att bli några månader sen, beräknas på konsumtionen under den senaste 12-månadadersperioden, vilket kan få bisarra konsekvenser i vissa fall. Som när en ny villaägare får kompensation för den förbrukning som den förra ägaren hade. Dessutom verkar själva utbetalningen bli onödigt krånglig.

Ett annat fiasko är den utlovade skattesänkningen på drivmedel. Att SD inte skulle få igenom tio kronors sänkning var väntat. Däremot hade nog de flesta väntat sig mer än 14 respektive 40 öre. Å andra sidan finns tid att återkomma i senare budgetar. Det är ju först om ett år som den nya regeringen kommer kunna lägga en budget som är helt präglad av Tidöavtalet.

Är det då ens bättre än när Socialdemokraterna styrde landet? Ja, det är alltid bra att sparka ut sossar från makten. Särskilt när dessa har suttit länge. Att hålla Miljöpartiet borta från politiskt inflytande är också viktigt. Rent sakpolitiskt finns det fördelar – den nya regeringen är på väg att ta bra kliv i rätt riktning på en rad områden, framför allt energipolitiken, kriminalpolitiken och migrationspolitiken.

Men jag hade redan från början ytterst återhållsamma förväntningar på Kristerssons nya regering, och återupprepar mantrat att vi inte ska tro att den kommer lösa alla samhällsproblem på fyra år. Den som har den förhoppningen kommer bli besviken, och får ärligt talat skylla sig själv.

Någon smekmånad har den nya regeringen hur som helst inte fått. Vi bör dock sätta detta i perspektiv. När regeringen Reinfeldt I tillträdde 2006 blev det genast turbulent. Två statsråd fick avgå innan de knappt ens hunnit ta sin första kaffe på kontoret, en för obetald TV-avgift och den andra för att hon anlitat svart städhjälp.

Stora demonstrationer mot de planerade förändringarna av a-kassan organiserades. Sedan slog finanskrisen världsekonomin i spillror. Många bedömare trodde inte att Reinfeldt skulle ha en chans att bli återvald. Bara ett år efter valet konstaterade statsvetaren Sören Holmberg, redan då 110 år gammal, att regeringen Reinfeldt var ”rökt”. Tre år senare omvaldes Alliansregeringen med ett stärkt mandat i riksdagen. Det kan gå undan i politiken, och få saker är så ointressanta som opinionsmätningar bara veckor efter ett riksdagsval.

Förutsättningarna för en ny regering i Sverige är annorlunda nu. Då fanns ett stabilt regeringsunderlag. I dag har vi har en svag minoritetsregering som förlitar sig på Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik, alltså samma sorts avtalsgrundade samarbetsmodell som gällt sedan åtminstone 2019 års januariavtal.

Spänningarna mellan SD och L har redan kommit i öppen dager, och lär bestå och kanske förvärras i takt med att L kraschar i opinionen. L, som det uttalat socialliberala samvetet, kommer agera bromskloss i vissa frågor. Pratglada sverigedemokrater kommer ställa till oreda i andra.

Viktigast här och nu är dock att vila i förvissningen om att Socialdemokraterna och därmed figurer som Morgan Johansson, Ann Linde och Anders Ygeman har lämnat regeringskansliet, att Miljöpartiets inflytande under de kommande åren kommer bli det minsta på nära 15 år och att Sverige faktiskt tar små steg i rätt riktning på några områden.

Är detta tillräckligt? Långt därifrån. Men de utopiska föreställningarna om en större samhällsomvandling måste läggas därhän. Svensk politik är lite som att välja mellan kall pölsa och vidbränd blodpudding. Oxfilén finns helt enkelt inte på menyn.