Tio sprängdåd. Fjorton skjutningar. Tre döda. Det är facit hittills under 2023, och sanning att säga har jag tappat räkningen efter den senaste nattens våldsdåd så uppgiften är förmodligen gammal redan när denna text publiceras.

Vi har bara kommit några veckor in på året efter ett nattsvart rekordår med 61 döda i skottlossningar och utvecklingen visar inga som helst tecken på att brytas. Stora och allvarliga problem kan sällan hållas isolerade för evigt. Nu smäller det även på Södermalm i Stockholm, vårt journalisttätaste näste.

Nu har alltså problemet med hänsynslöst skjutvapenvåld flyttat närmare det mediala etablissemanget. Nästa gång kan det vara en Aftonbladet– eller DN-journalist som får vakna av att deras port sprängs i bitar. Börjar politikerna förstå vilket skräcksamhälle de har skapat? Börjar journalisterna inse vilken samhällsutveckling de har bidragit till att bejaka genom att förneka problem, förringa folks oro och brunsmeta alla som rest farhågor om vart vi är på väg? Kan en bomb mellan yogan, surdegen och den syrade kimchin möjligen få någon att vakna upp?

Fan tro’t. Visst kommer det att klagas. Oj, vad det kommer vara synd om den journalist som blir först ut med att skriva en krönika om sin söndersprängda port. Förstörd nattsömn. Glassplitter. Och egentligen tänker det inte på sig själva i första hand. Nej, nej. Utan på grannen på trean. Hur ska han reagera på detta? Och barnen? Barnen! Helt oförmögna kommer de vara att se sin egen skuld i denna utveckling.

Det kommer pratas ännu mer om socioekonomiska förutsättningar, om för få välfärdssatsningar och om skattesänkningarna som grunden till allt ont. Mest sannolikt kommer det alltså låta ungefär som det har gjort de senaste 30 åren, och det är ingen betryggande tanke.

När journalister ställer frågan till poliser och kriminologer varför vi har hamnat i den här situationen är det korta svaret alltid detsamma: vi vet inte. Så kanske det är. Att vi inte vet. Men vi kan åtminstone göra några ganska kvalificerade gissningar. Vi kan identifiera några faktorer som samverkat och gemensamt skapat denna situation av död och otrygghet i vårt en gång så trygga Sverige.

Några nedstick:

En vettlös migrationspolitik
Denna är inte så svår att klura ut. Den ligger så att säga i öppen dager. I princip alla i de kriminella nätverken har utländsk bakgrund. Till och med en hel del sossar begriper numera detta. Inte miljöpartisterna, centerpartisterna och vänsterpartisterna, förstås. Men några sossar vet nu att det var fel att ställa Sveriges port på vid gavel, att släppa in hundratusentals människor med högst oklara skyddsskäl och från länder som är så olika Sverige att integrationen i princip omöjliggörs.

En kravlös integrationspolitik
Denna hänger förstås ihop med punkten ovan. Trots flera decenniers erfarenhet har väldigt lite hänt i grunden med synen på integration och hur stat och kommuner arbetar med frågan. Ett undermåligt SFI, praktik som sällan leder vidare till arbete, lönebidragsanställningar.

Allt går runt och resultaten är inte jätteimponerande. Inte för att de som arbetar med målgruppen gör något fel utifrån sitt uppdrag utan för att Sverige tagit emot en stort grupp personer som är oanställningsbara. Och dessutom: sin försörjning har migranterna under alla förutsättningar tryggad ändå. Sålunda får vi reportage som dessa, där en person som levt på försörjningsstöd i nästan två decennier anklagar kommunen för att ”inte hjälpa”. Allt har blivit ett självspelande piano där kommunala integrationsenheter finns för sin egen skull.

Ett naivt system som tycker synd om människor
Här ryms många av våra oförmågor och svårigheter. Det handlar om allt från en social konflikträdsla som hindrar oss från att konfrontera oacceptabelt och gränslöst beteende till ett magiskt tänkande som gör oss oförmögna att vara krassa och nyktra i vissa frågor. Detta är ett besynnerligt karaktärsdrag hos svenska makthavare, ty vi som folk är tämligen rationella i de flesta andra frågor.

Problemet med hela det migrationsindustriella komplexet är att utgångspunkten varit fel från början. Människor som invandrat från Irak, Somalia och Sudan har fått PUT och snabbt blivit medborgare utan någon känslomässig eller annan koppling till Sverige. De har betraktats som exotiska inslag i ett en gång homogent land och samtidigt har mottagarlandet kunnat känna en sådan där varm känsla av givmildhet inombords. Som om vi uträttat något gott.

Jakten på utopier
Svensken tror inte längre på Gud. Tron på en högre gudomlig makt har ersatts av en jakt på utopier. Den närmast heliga tron på det mångkulturella samhället som något slags lyckorike som inte får ifrågasättas är ett sådant exempel. Utopier är farliga eftersom den som tror på dem inte skyr några medel för att nå dit. Resultatet kan bli ett sektliknande gruppbeteende där alla nyktra invändningar stängs ute och där avvikare från den rätta läran straffas och stängs ute.

Det var den 12 oktober 2015. Vi minns hur Ylva Johansson, då arbetsmarknads- och etableringsminister i Stefan Löfvens regering, stod i Münchenbryggeriet och strålade när hon fick tillfälle att berätta att ”det är en så härlig känsla att få vara med” när Sverige förändras. Men eländet varken började eller slutade där, även om 2015 var ett extremt år. Borgerligheten, inte minst Moderaterna, har varit högst delaktiga, och inte bara under Reinfeldts åtta år.

Det är svår att se någon ljusning i närtid. Migrationspolitiken har lagts om, men detta skedde onekligen alldeles för sent. Våra problem med grov kriminalitet är ett kvitto på ett gigantiskt politiskt misslyckande, men de flesta är medskyldiga. Väljare. Lobbyister. Företagare som lobbat för ökad invandring. Alla har bidragit med att skyla över problemen som hade varit hanterbara för 20 år sedan.

Det brukar sägas att det kommer bli värre innan det blir bättre, och utan tvekan befinner vi oss just nu i en tid där allt bara blir värre. Sveriges politikerfrälse har förstört ett helt land. Frågan är bara hur långt ned vi kommer sjunka.

Tidigare bloggat:
Låt Ylva vara Ylva