Rysslands anfallskrig mot Ukraina visar inga tecken på att vare sig mattas av eller ta slut. Tvärtom tyder alltmer på att vi har ett långt krig framför oss.

Alla förhoppningar om en snabb ukrainsk seger, som bedömare optimistiskt har pratat om efter den lyckade ukrainska motoffensiven runt Kharkiv och Kherson, ser ut att komma på skam nu när Putin verkar redo att ta i princip hur stora förluster som helst för att nå sina mål.

Just nu verkar Ryssland använda de mobiliserade som kanonmat i väntan på en stor våroffensiv när övriga hunnit tränas.

Tiden är inte på Ukrainas sida, och det vet både Putin och inte minst ukrainarna själva. Om 2023 ska bli året då det sluts något slags fredsuppgörelse mellan Kyiv och Moskva måste Ukraina få massivt militärt stöd på en gång. Då duger det inte att dribbla om några stridsvagnar hit eller dit.

Putin räknar förmodligen kallt med att västs stöd kommer sina. Hittills har både EU och USA visat upp en imponerande enighet i sitt stöd till Ukraina. Men de har sina egna problem att ta itu med, och frågan är hur stort tålamodet är om kriget övergår till ett stillastående skyttegravskrig där ingen sida gör några större territoriella vinster längre.

Enligt Världsbanken behöver Ukraina 500 miljarder kronor i utländskt stöd bara under 2023 för att kompensera sin kollapsande ekonomi, och detta var en bedömning som gjordes innan Putin började att systematiskt bomba sönder infrastrukturen i landet. Kommer Väst vara berett att bistå med sådana belopp om kriget blir långvarigt?

Ukrainas chans ligger i en vår- och sommaroffensiv i år som tvingar ryssarna till reträtt. Föreställningen att Ukraina ska kunna ta tillbaka Krym redan efter sommaren, som vissa amerikanska exmilitärer bedömt, känns minst sagt optimistiskt i detta läge.

Sedan Ryssland misslyckades med att ta Kyiv och trycktes tillbaka till gränsen utanför Kharkiv har Västs syn på kriget präglats av en stor portion önsketänkande. Putin är sjuk och kommer att dö. Putin kommer bli avsatt i en palatskupp. Ukraina kommer ta tillbaka allt förlorat territorium.

Det är en fin tanke alltsammans, och visst finns det en begriplighet i att önska sig ett gott slut på detta fruktansvärda krig. Men krig får sällan ett lyckligt Hollywoodslut.

Emellertid bör vi fortsatt göra allt i vår makt för att påverka utgången av kriget. Ett ryskt nederlag ligger i Sveriges och Europas säkerhetspolitiska intresse. För den som vill se ett så kort krig som möjligt med ett Ukraina som överlever som självständig stat finns det bara ett alternativ: att massivt stötta ukrainarna här och nu. Både militärt, ekonomiskt och humanitärt.

Alternativet är ett utdraget ställningskrig som kan vara i många år framöver. Ty just nu finns inga tecken på att någon sida kommer att ge sig. Putin kan inte backa ur nu och Ukraina har sett vad en rysk ockupation innebär – mord, våldtäkter och förtryck – och slåss för sin existens.

Alla krig slutar vid förhandlingsbordet, brukar det sägas. Det är inte riktigt sant. Vissa krig avgörs helt och hållet på slagfältet, vad Gudrun Schyman än inbillar sig. Därmed inte sagt att detta krig inte kommer sluta i något slags förhandling, ty alternativet till ett ryskdominerat Ukraina är inte direkt att ukrainska trupper intar Moskva. Rent realistiskt måste det bli något slags uppgörelse i slutändan.

Problemet med en framtida fredsuppgörelse med Ryssland är att den inte kommer gå att lita på. Ryssland lär se den som ett sätt att vinna tid inför nästa angrepp. Putins löften om att inte ta fler områden har brutits förr.

Kreml är en lögnfabrik och Ryssland är vår tids stora fiende. Alltfler verkar vakna upp till denna realitet nu.