Ett bärande fundament i identitetspolitiken är idén om ”representation”. Samhället är heterogent, vi består av unga, gamla, svarta, vita, smala, tjocka, funktionsnedsatta och fysiskt och psykiskt normalfungerande människor i en enda röra.

Detta, menar tillbedjarna av identitetspolitik och intersektionalism, måste speglas i samhällets alla delar. Politiken. Kulturen. Marknaden överlag. Allt ska präglas av rätt så kallad representation.

Precis som i feminismens version av jämställdhet är det emellertid endast fråga om representation för vissa grupper. Det är de mest högljudda minoritetsgrupperna, eller snarare de som utpekat sig själva till deras talespersoner, som kräver representation. Det är sällan vi ser PRO skrika sig hesa över att det är så få äldre representerade i olika sammanhang.

Identitetspolitiken har varit framgångsrik. Jag gick in på Lindex härom året för att köpa barnkläder och slogs av att alla reklambilder på väggarna hade svarta människor. Jag såg först en, sedan två, sedan fem. Det fanns inte en vit människa på en enda reklambild i hela butiken. Onekligen lite märkligt i en butik som ligger i ett land ganska nära polcirkeln. Denna Lindexbutik hade lika gärna kunnat ligga i Nigeria.

Är detta en korrekt representation av hur Sverige ser ut på 2020-talet? Givetvis inte. Men gissningsvis fick Lindex inga som helst klagomål på detta, ty aktivister kontaktar inte butiker om vita inte finns representerade i kedjans reklam. Det fungerar inte så. Överrepresentation av svarta anses inte vara ett problem. Enligt samma logik som att hundra procent kvinnor är jämställt är hundra procent svarta god representation.

Företag, organisationer och makthavare har dessvärre valt att knäböja för denna nya ideologi. Allt ska pressas genom ett intersektionalistiskt filter. Den som är lite uppmärksam kan se förändringen i reklamen. Svarta är enormt överrepresenterade i svensk reklam, såväl på TV som i andra medier. Överviktiga tar också alltmer plats.

Anpassning sker även på andra sätt. Företag anpassar sitt utbud till nya minoritetsgrupper i Sverige, vilket bland annat gett oss burkini och slöja på små barn i skyltfönstren. Fräscht? Inte direkt.

Vad är då allt detta en spegling av? Det svenska samhällets anpassning till medeltida värderingar, ja. Men också marknadens, nej, hela samhällets konformism.

Ty den intersektionella feminismens förtrupper är sett till hela befolkningen en liten grupp. Den skulle kunna ignoreras likt ett skrikande barn. Stäng dörren bara. Men den är högljudd och den har nästlat sig in på maktpositioner som ger den en plattform. Därtill har den sett till att den som avviker, som vägrar anamma den feministiska makt- och representationsanalysen och inte faller in i ledet, straffas. Om inte ekonomiskt så åtminstone socialt. Det bär kort sagt ett pris att göra motstånd.

Parallellt med denna utveckling pågår ett uppror mot politisk korrekthet och för värnandet av traditionella värderingar, det som vänstern gillar att koppla till Ungerns Orbán och rent av bunkertsaren Putin. Motståndet handlar emellertid varken om ungersk maktfullkomlighet eller rysk imperialism utan om att stoppa en utveckling som förvandlat hela Sverige till en skrattspegel.

När Aftonbladet skelögt utbrister att makarna Gardell/Levengood och Melodifestivalen med Babsan är det svenskaste vi har, torde det finnas ganska många ute i stugorna som skrattar lite hånfullt. Med denna vänster går det aldrig att finna fred och försoning.

Det finns hopp i mörkret. Det politiska stödet för M, KD och SD är en indikation på att det finns ganska många väljare som vill något annat. Men så länge dessa partier bidrar till att upprätthålla status quo i stället för att lägga ned de myndigheter som blivit propagandamegafoner för vänstern och dra in bidrag till organisationer som pläderar för statligt sanktionerad rasism mot vita och diskriminering av män, kommer eländet att fortsätta.

Att vinna makten är en sak. Att göra något med den något annat.

Reklam i Sverige på 2020-talet.