Det blev inget fint slut på 2022. 2023 har inte börjat bättre. Huvudstaden har drabbats av nio våldsdåd på en vecka. Skjutningar och sprängdåd skakar Sverige som aldrig förr. Fjolåret bjöd på ett mindre smickrande rekord – 63 döda i skjutvapenvåldet som håller ett helt land gisslan.

Tidigare, när Socialdemokraterna styrde, beklagade vänsterskribenter att kriminaliteten fick så stort utrymme i debatten. Varför tog inte välfärdsfrågorna mer plats? Nu, när socialdemokratin bidar sin tid i opposition, är tonläget ett annat. Nu ägnar Aftonbladets Anders Lindberg med flera all tid åt att kommentera varje skjutning, varje bombdåd, med en syrlig passning till den nya regeringen. Skulle den inte lösa det här?

Det Lindbergs eget parti misslyckades med under åtta års tid förväntas alltså Ulf Kristerssons regering lösa på några månader. Inte ens Lindberg är så dum som han gör sig, det handlar bara om en dålig förlorares frustration och en chans att ge igen.

I åtta långa år, i regeringsförklaring efter regeringsförklaring, lovade Löfven att ”knäcka gängen”. Gång på gång proklamerade han att dödandet var ”oacceptabelt”. Vecka efter vecka dök regeringens minsta minister Morgan Johansson upp och skröt om nya satsningar på polisen. Och varje gång bemöttes regeringen med himlande ögon från höger. Det där hade vi hört förut.

Nu ser Lindberg och hans likar chansen att ge igen med samma mynt. Skillnaden är att Kristersson inte har lovat att knäcka gängen på två månader. När socialdemokrater trollar loss i sociala medier försöker de stämpla regeringen som svikare och lögnare.

Det finns visst fog för kritiken om löftessvek, som när det gäller drivmedelspriserna och elprisstödet som blev något helt annat än vad som utlovades i valrörelsen. Men när det kommer till gängkriminaliteten var Kristersson faktiskt tydlig med att det är fråga om ett maratonlopp, inte en sprint. Kristersson drog på sig kritik före valet för att han sade att de kan ta 15 år att komma tillrätta med de problem som vuxit sig stora under decennier.

Det lät dystert, nästan hopplöst, men det är förmodligen hyfsat realistiskt. Och det är förutsatt att rätt insatser sätts in här och nu. Annars kommer vi inte se någon vändning över huvud taget, endast en förvärrad utveckling rakt i tangentens riktning. Redan i dag är situationen groteskt mycket värre i Sverige än i våra grannländer. Vi pratat om tio gånger fler dödsskjutningar i Sverige än i Norge, Finland och Danmark tillsammans.

Det är här vi kommer in på begreppet segregering. Idén att bygga grindsamhällen i Sverige är svårförverkligad, men det finns olika sätt att segregera sig på. Ett sätt att göra det är att köpa en dyr bostad i ett populärt område. Priset på bostaden blir en sorts grind. Om du betalar fem miljoner för en tvårummare i innerstan är sannolikheten för att det bosätter sig kvotflyktingar eller asylsökande där tämligen låg.

Några garantier finns emellertid inte. Som vi sett kan portar sprängas även i finare områden då måltavlan mycket väl kan vara stadd i kassan och bo i samma port som du. Helt oskyldiga kan träffas av förlupna kulor när oerfarna och narkotikapåverkade tonåringar skjuter hejvilt. Ja, barn kan träffas när de sitter i sandlådan.

Denna oförutsägbarhet bidrar till en enorm otrygghet hos alltfler svenskar. Ingen tycks gå säker. Hur skyddar man bäst sig och sin familj? Alla har inte råd att köpa en bostad i tryggare områden. Kommer vår toleransnivå förändras i takt med att våldsdåden blir vardag? Har vi redan vant oss?

Svaren är kanske inte de vi hoppas på.