Artisten Carola Häggkvist har fått det politiskt korrekta etablissemanget emot sig. Detta knappt åtta år efter att hon stod och välkomnade flyktingar till Europa och deltog i galor för den strida migrantström som letade sig genom det då gränslösa EU. Då var hon inne i stugvärmen. Nu är hon ute i kylan. Men sannolikt bara tillfälligt.

I en intervju i Svenska Dagbladet uttrycker Carola oro för utvecklingen i Sverige, en oro väldigt många svenskar delar. Det som diskuteras runt frukostbord och i fikarum runt om i landet nu är inte svenska idrottsframgångar eller ens bristerna i välfärden. Det är alla skottlossningar och sprängdåd. Det är hur ett flera decennier långt experiment har kommit ikapp oss.

Carola uttryckte det bland annat så här:

Jag tycker inte man kan säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet.

Ja, vi ser resultatet. Varje dag. Men det spelar ingen roll för det åsikts- och värdegrundsetablissemang som alltjämt gör anspråk på att stå för Det Goda och Det Rätta i samhället. De vädrar blod åter igen, redo att fälla sitt byte. Detta insåg Carola förmodligen redan innan intervjun var över, och hon berättar att hon ”hade ont i magen” i väntan på att texten skulle gå i tryck.

Hade Carola gjort den där intervjun 2015, det vill säga innan Socialdemokraterna bestämde att det var OK att förespråka en striktare invandringspolitik, hade responsen blivit betydligt allvarligare. Hon hade sannolikt blivit avbokad och utfryst. Att hon inte drabbas hårdare än ett antal elaka krönikor säger ändå något. Hon är knappast främmande för hån och förlöjliganden då detta varit vardag för henne i tiotals år. Det som är nytt är att hon nu kallas främlingsfientlig.

Men även om det svenska debattklimatet i invandringsfrågan har förändrats till det bättre sedan Carola stod och välkomnade flyktingar är frågan alltjämt laddad på ett sätt som den inte är i våra nordiska grannländer. Just detta, att vi inte har kommit längre ens i vår förmåga att sakligt diskutera en fråga som är så avgörande för landets framtid, är deprimerande.

Medierna följde det narrativ de är vana vid: först hudflänga för att tvinga fram en avbön, sedan publicera en ursäkt från syndaren i stora svarta bokstäver. Mission accomplished och high five på redaktionen. Problemet för mainstreammedierna är att det inte fungerade förr och inte gör det nu heller. Vanligt folk kommer inte se ned på Carola för att hon säger obekväma sanningar. Tvärtom. De kommer känna igen sig i hennes resonemang, ty de tangerar det som människor pratar om hemma och på jobbet.

Inte ens när Sverigedemokraterna stöds av var femte väljare trillar polletten ned hos DN, Aftonbladet och SVT. Dessa medier representerar emellertid en krympande andel av befolkningen, ty oron för samhällsutvecklingen delas av breda folklager. Och dessa räds inte längre att bli beskyllda för främlingsfientlighet när de yttrar sig.