Det verkar pågå ett slags offensiv i medierna. Vi känner väl igen den från förr, från den tid då enstaka ömmande fall avgjorde svensk migrationspolitik och där enskilda öden fick enorm uppmärksamhet.

Bara de senaste dagarna har vi kunnat läsa om Nazir, som invandrade som ensamkommande till Sverige och tog sitt liv efter att ha fått ännu ett avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och om 13-åriga ”Yasmin” som befunnit sig i åtta år i Sverige och nu ska utvisas till Iran.

Dessa reportage är alltid uppbyggda på ett sätt som gör det lätt att få sympati för huvudpersonen i berättelsen. Nyheten vinklas, enskilda detaljer lyfts fram. Detta gör att läsaren eller tittaren lätt missar det större perspektiv, och det är naturligtvis syftet med sådana reportage.

Ty hur mycket sympati vi än kan känna med 13-åriga ”Yasmin” eller hennes lillasyster ”Zara”, hur enkelt det än vore att slå fast att de självfallet borde få gå kvar i svensk skola och stanna i Sverige, är det inte en realistisk hållning om vi ser till vilken migrationspolitik Sverige behöver.

Nödvändiga förändringar av svensk migrationspolitik kommer oundvikligen att få konsekvenser för enskilda människor. Även barn. Så är det givetvis. Men här vilar också ett stort ansvar på de föräldrar som har tagit sig till Sverige och ansökt om asyl, många mot bättre vetande, och sedan dröjt sig kvar trots en lång rad avslagsbeslut. Det är faktiskt de, inte Sverige, som har försatt barnen i denna situation.

Därtill är det inte rimligt med ett system där man först ansöker om arbetstillstånd och sedan gör ett så kallat spårbyte och ansöker om asyl endast för att få stanna i landet. Spårbyte är ett märkligt inslag som visar att svensk migrationspolitik alltmer kommit att handla om att skapa kryphål för att undvika avvisningar.

Om vi någonsin ska komma tillrätta med de gigantiska bekymmer som tidigare migrationspolitik har orsakat krävs att vi zoomar ut från enskilda fall och ser till helheten. Det krävs att vi ställer de stora frågorna. Vilket land vill vi att Sverige ska vara? Har vi egentligen något som helst ansvar för att ta emot människor från andra länder? Hur kan vi bekämpa segregation, parallella samhällsstrukturer och klanvälde? Tja, genom att inte fylla på problemet.

För detta krävs åtgärder som historiskt skulle betraktats som ”tuffa”. Alla måste inse att det inte är en mänsklig rättighet att få bo och verka i Sverige. Eller i Luxemburg. Eller i Brasilien. Varje land har primärt ett ansvar gentemot de egna medborgarna. Därutöver kan och bör vi ha invandring av en sort som gynnar landet. Det kan vara arbetskraftsinvandring till vissa sektorer, exempelvis.

Att få upp frågan ”gynnar detta Sverige?” som en sorts banderoll, inte minst i migrationsfrågan, skulle bidra till ett välkommet perspektivskifte. Eller ”paradigmskifte”, som statsministern gillar att kalla det.

Alla vill stanna i Sverige.