Lena Andersson vet att trycka på rätt knappar. När hon hävdar att det är föräldrarnas ansvar att få i sina barn mat, då har hon gått över gränsen i Sverige. Ty föräldrar har bannemej inget ansvar för sådant, ska ni veta.

Det har spridits uppgifter om att barn äter extra mycket på skolan och förskolan på fredagar, då de förutser en helg där maten är knapp, och på måndagar, synbarligen för att ta igen helgens prövningar. Men är det verkligen sant? Har vi alltfler barn i Sverige som inte äter sig mätta? Och om det är så, vems fel är det?

Lena Andersson ifrågasätter det narrativ som sprids av allt från rödgröna oppositionspolitiker till debattörer på vänsterkanten. För detta har hon kallats föraktfull och anklagats för ”avhumanisering”.

Andersson inleder starkt:

Under de senaste nio åren har vi haft borgerlig regering i sju månader – och redan hungrar barnen. Eller kanske så här: Under de senaste nittioett åren har vi haft socialdemokratiskt styre i sjuttiotre och ett halvt – ändå hungrar barnen.

Andersson påpekar de överdrifter som förekommer i debatten. De är effektiva, för vem vill påstå att barnen inte hungrar om nu både skolpersonal och Frälsningsarmén hävdar det? Man hamnar lätt i en omöjlig position. Fråga Janne Josefsson, som slog hål på barnrättsorganisationernas påståenden om barnfattigdom för ett decennium sedan. Det var inte populärt. Men det var bra och viktig journalistik.

Det ligger nära till hands att tro att dagens hungriga barn-debatt har motsvarade inslag av halvsanningar och rena lögner. Men debatten passar oppositionen som hand i handske.

Visst går det att invända mot sifferexercisen i Lena Anderssons sätt att resonera kring kalorier, ris och havregryn. Jonna Sima kallar Andersson för ”Excel-tänkare”. Verkligheten låter sig inte alltid inordnas i ett Excel-ark.

Lena Andersson är emellertid inte ensam om sina risliberala resonemang. För tio år sedan räknade Fredrik Segerfeldt, då för invandringsliberala men numera insomnade Migro, ut att en fattig invandrare bara behövde äta ris motsvarande 2500 kalorier per dag för att överleva. Detta var ett av de fånigaste argument som framfördes för att Sverige skulle fortsätta ta emot lågutbildade människor från tredje världen.

Med detta sagt är det tramsigt att tala om att klassamhället är att skylla för att barn sägs gå hungriga i Sverige. Till och med en familj som lever på försörjningsstöd i månad efter månad har råd med mat. Ty som Andersson påpekar är hunger ett ord med reell betydelse och svält ett ohyggligt tillstånd (läs gärna Magnus Västerbros bok Svälten: hungeråren som formade Sverige om svältåren på 1860-talet). Att inte ha råd med hämtmat och frysta färdigrätter är inte att likna vid hunger. Att som förälder sakna grundläggande kunskaper om matlagning som passar barns behov är inte samma sak som att sakna pengar till mat.

Bara barnbidraget, som per barn är 1250 kronor, borde räcka långt. För varje extra barn upp till det sjätte får vårdnadshavarna dessutom flerbarnstillägg. Den som maxar beloppet får ungefär 12 000 kronor från Försäkringskassan varje månad. Det är helt orimligt att påstå att det inte skulle räcka till det mest basala, alltså mat.

Vänsterpartierna har naturligtvis största intresse i att upprätthålla bilden av att barn far illa i högerns Sverige. Men om de nu vill råda bot på problemet med att vissa barn inte får i sig näringsriktig mat kanske de borde föreslå matlagningskurser för de föräldrar som inte klarar av att laga rätt mat åt sina barn. Fler och större bidrag kommer inte lösa någonting om den som tar emot pengarna inte klarar av att prioritera sina inköp rätt.

Se även:
Debatt mellan Lena Andersson och Eric Rosén

Risräkenskaperna är inte nya.