Masskjutning. Det kan vara första gången ordet används om Sverige i svenska mainstreammedier. Inga eufemismer. Inga försök att tona ned det inträffade, vilket annars är kutym. Det som inträffade under lördagskvällen i Stockholmstadsdelen Farsta var kort och gott en masskjutning. Fyra personer träffades varav en avled.

Det har varit en blodig start på den svenska sommaren med sprängda portar och skjutningar på öppen gata med flera dödsoffer som följd. De senaste dagarna ha varit galna med sju skjutningar på två dygn. Det är anmärkningsvärt, till och med för att vara Sverige.

Dådet i Farsta dödade en 15-åring och skadade tre, varav en 60-årig förbipasserande kvinna. Vi har många gånger fått höra från grötmyndiga politiker med en sosseros på kavajslaget att risken för att tredje man ska skadas i en gängkonflikt är försvinnande liten. Så är det definitivt inte längre. Nu kan vem som helst träffas av kulor när som helst. Hävda inget annat. Din egen tunnelbanestation har blivit ”fel plats vid fel tillfälle”. Dygnet runt.

Alltmedan våldet härjar på gatorna går Socialdemokraterna som tåget (tja, inte som svenska tåg, men ni förstår) i opinionen. Viljan till förändring tycks låg bland svenska folket. Folk i gemen må inte gilla att barn och unga skjuter ihjäl varandra utanför tunnelbanestationer, men tron på att någon kan åstadkomma en förändring verkar inte finnas där. Då är det lika bra att rösta på dem man alltid röstat på, verkar många resonera.

Det är ett lika obegripligt som skrämmande resonemang. Dels för att fullkomligt misslyckade politiker ständigt får förnyat förtroende, dels för att vi därigenom helt enkelt inte får stopp på den förfärande samhällsutvecklingen. Den bara rullar på med nya rekord varje år.

Aftonbladet gnäller på att Ulf Kristersson inte verkar ha roligt på jobbet, men frågan är vad den moderate statsministern förväntas känna sådan glädje över. Visserligen ser svensk ekonomi ut att återhämta sig lite bättre än väntat och tvärtemot förväntningarna ser vi ingen skenade arbetslöshet. Men den grova brottsligheten har landet i ett allt fastare grepp och de av regeringen föreslagna åtgärderna kommer ta flera år att ge effekt. I den mån de alls får någon.

Prestationen för svensk skola är en huvudvärk som aldrig avtar och med återverkningar för generationer framåt. Saken blir knappast bättre av att Liberalerna åter igen fått uppdraget att ”rädda” skolan, vilket väl gick sådär under Björklunds ledning.

Missförstå mig rätt. Jag har mycket hellre Gunnar Strömmer som justitieminister än den genuint usle, ohederlige och humorlöse Morgan Johansson. Men efter åtta år med just denne man, och flera usla personer på posten före honom, är läget nu så akut att det börjar bli svårt att se vad mer politiken kan göra. Åtminstone lagstiftningsvägen.

Ty detta handlar inte bara om resurser eller ens befogenheter. Det handlar om hur effektiva våra myndigheter är. Flera regeringar har öst pengar över polismyndigheten utan att se effekten i form av fler uppklarade brott. Chefer för nämnda myndighet måste hållas ansvariga för hur alla miljarder används. Det måste alltid finnas en förväntad leverans för satsade skattepengar, och det gäller polisen i minst lika hög grad som andra myndigheter. Ändå fortsätter regering efter regering att ösa pengar över vad som alltmer liknar ett stort svart hål.

Det handlar också om en konflikträdd tillits- och konsensuskultur som inte är rustad för att möta den sorts gränslösa beteende som vi ser växa fram överallt i samhället. När lydigt köande och skattebetalande svenskar som stannar vid röd gubbe möter kriminella svenskhatande individer med våldskapital är utgången tämligen given. Majoritetssamhället backar, de gränslösa flyttar fram sina positioner. De styr och ställer i skolorna, de gapar och skriker för att gå före kön i vårdcentralen och på sjukhuset. Och de skjuter i värsta fall den som ”kränkt” dem.

Jag skulle kunna skriva att jag är upprörd över att vårt politiska etablissemang har förstört tryggheten för ett helt land. Att det räcker nu. Men det har sagts så många gånger och tjänar inget till. Det handlar inte ens om naivitet längre utan om en sällan skådad oförmåga.

Det gamla Sverige finns inte mer. Nu är vi ett folk vars vokabulär ständigt måste utvecklas för att hänga med. Balkongflicka. Oskuldstest. Klanstruktur. Masskjutning. Vad kommer härnäst?

Ett nytt begrepp som numera beskriver tillståndet i Sverige.