Den borgerliga trepartiregeringen med stöd av Sverigedemokraterna lade häromveckan fram direktiven för en ny kriminalpolitik. Det handlar enligt regeringen om ett perspektivskifte i synen på straff: från fokus på gärningsmannen till fokus på brottsoffer och samhällsskydd.

Detta är synnerligen välkommet och något som stora delar av samhället har önskat i flera decennier. Ända sedan jag blev politiskt intresserad i tonåren har jag noterat att diskussionen funnits runt köksborden bland vanligt folk. Många har upprört undrat varför rättsstaten bryr sig mer om de som begår brott än den som drabbas av det?

Straffskärpningar har genomförts av många regeringar, men ingen har tagit ett helhetsgrepp om rättspolitiken i syfte att förändra grunden i tillämpningen. Den socialdemokratiska regeringen ägnade åtta år åt att justera i marginalen, och skröt sig knallröda i ansiktet över detta.

Nu väljer Tidöregeringen att tillsätta en utredning med syftet att inte bara se över straffskalorna utan också ta mindre hänsyn till den dömdes personliga omständigheter och ta bort presumtionen att till varje pris undvika fängelse. I dag åligger det faktiskt rätten att i första hand välja andra alternativ än fängelse, och det är därför inte konstigt att svensk rätt främst använder sig av bottenplattan i straffskalorna.

Det är således viktiga förändringar som justitieminister Gunnar Strömmer föreslår. Sverige är ett annat land än när nuvarande tillämpning kom på plats. Vi hade inte skenande gängkriminalitet med skjutningar, sprängdåd, förnedringsrån, barn som rånar och mördar barn, hedersproblematik, parallell rättsskipning, klanstrukturer och så vidare. Redan då var det emellertid tokigt att inte beakta brottsoffrets perspektiv mer i rättspolitiken.

Hur ett samhälle väljer att tackla en växande kriminalitet handlar i grunden om vilken människosyn som styr, skriver Aftonbladets Fanny Jönsson. Det stämmer, och det säger mycket om ett samhälle när en häktad våldtäktsman kan få avsevärt högre skadestånd för en för lång tid på anstalt än vad det våldtagna brottsoffret fick för den kränkning hon utsattes för. Det säger mycket om ett samhälle när brottsoffer får strida för att få upprättelse samtidigt som dömda våldsbrottslingar rutinmässigt släpps ut i förtid.

Förtida frigivning är inget som är unikt för Sverige – i Storbritannien friges dömda regelmässigt efter halva strafftiden och andra europeiska länder har liknande regler. Men sådant går att ändra på, och det vore synnerligen välkommet om vi fick till stånd en ordning där förtida frigivning endast användes i undantagsfall där den intagna visat mycket stor vilja till återanpassning och en stor förståelse för vilken skada brottet åsamkat offret.

Med allt detta i åtanke är det därför beklämmande att regeringen väljer att begrava alltsammans i en utredning som inte ska vara klar förrän om två år. Det är svårt att tolka detta som något annat än en grund för ett framtida valmanifest inför valet 2026. Regeringen verkar alltså vilja göra rättspolitiken till en valfråga – igen. ”Om ni vill ha dessa förändringar, rösta på oss!”

Detta är inte riskfritt. Många väljare måste undra varför sittande regering inte genomför det den har makt att genomföra nu när den har chansen. Ulf Kristersson kan ju faktiskt förlora valet och ersättas av en socialdemokratiskt ledd regering med stöd av V, MP och C, tre partier som inte vill genomföra ett perspektivskifte i synen på brott och straff. Med en rödgrön regering skulle riksåklagare Petra Lundhs utredning sannolikt hamna i en skrivbordslåda och en historisk möjlighet att genomföra akuta och nödvändiga förändringar gå om intet.

Det är en omfattande översyn som ska göras och det går att förstå att sådant inte görs i en handvändning. Därtill sägs att utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 juli 2025, men det hör väl till ovanligheterna att en utredare blir klar i god tid innan. Men det finns goda skäl att hantera detta så skyndsamt det bara går för att hinna få förändringarna på plats innan nästa val.

I stället för att implementera förändringarna av brottsbalken så snart lagar och regler tillåter väljer regeringen att dra saken i långbänk. Under utredningstiden fortsätter vi att ha en föråldrad straffrätt som ser till gärningsmannens bästa.