Den regimtrogna festivalen på Järvafältet, förklädd till eritreansk kulturfestival, urartade under torsdagen i stenkastning, slagsmål med påkar och bränder. Det rapporteras om 52 skadade, plus tre poliser, och mellan 100 och 200 omhändertagna modiga slagskämpar.

Eftersom det var eritreaner som slogs mot eritreaner (”grupperingar” enligt svensk PK-lingo) lyckades vänstermedierna inte spinna händelsen till något genom sina antirasistiska och postkoloniala glasögon, vilket resulterade i total tystnad från vänsterhåll. Här finns ingen högerextremism och sålunda hade de ingen analys färdig för en sådan händelse.

Vi lever i en globaliserad värld där eritreanska problem blir en svensk huvudvärk. Så ser det ut. Den eritreanska diktaturens långa armar i form av spioneri, angiveri, skatteindrivning till regimen och så vidare är inget nytt. Även om skatteindrivningen må vara specifik för just eritreaner, är fenomenet med interna konflikter inom en asylinvandrad grupp allt annat än unik. Vi ser det bland irakier, somalier, afghaner och andra grupper. De hatar varandra och tar med sig konflikterna till sitt nya hemland. Sverige har inte bara importerat människor – vi har importerat etniska, kulturella, politiska och religiösa konflikter.

Således har vi en diaspora om runt 50 000 eritreaner som Sverige har gett ”skydd”, i princip samtliga invandrade efter millennieskiftet enligt SCB, men där en andel fortsätter hemmaregimens värv på plats här och bråkar med sina landsmän. Därtill har vi ett väldigt frekvent semesterpendlande till hemländerna som varit föremål för debatt länge och är en konsekvens av den genom åren alltmer generösa asylgrunden ”alternativt skyddsbehövande”.

Koranbränningarna fick regeringen att ryta till mot människor som kommer till Sverige för att ställa till med bråk. Svaret blir i ett första steg skärpta gränskontroller. En sådan åtgärd skulle inte avhjälpa problemet som utspelades på Järvafältet. Dessa människor finns redan här, sannolikt de allra flesta med permanenta uppehållstillstånd eller till och med svenska medborgarskap. Så vilket blir regeringens svar?

Justitieminister Gunnar Strömmer röt ifrån och sade att polisens resurser behövs till annat. Det kan han ju hävda, men det är lika verkningsfullt som när den tidigare justitieministern Morgan Johansson kallade Karolin Hakims mördare ”fega och avskyvärda odjur”. Det spelar ingen roll vad en justitieminister säger, det som spelar roll är vad ministern uträttar.

Rimligen borde det vara möjligt att med stöd i ordningslagen förbjuda en så kallad kulturfestival som resulterar i grovt blåljussabotage, skadegörelse och våldsamt upplopp. Konflikten inom den eritreanska gruppen är välkänd och inget som Sverige och svenska folket borde involveras i.

Nu verkar det ha varit motdemonstranter som gått till angrepp mot regimsammankomsten, vilket kan få den logiskt tänkande att hävda att polisen inte borde ha tillåtit demonstrationen. Men i fallet med koranbränningarna är det inte de våldsamma reaktionerna som folk tagit fasta på utan själva koranbränningen. Utifrån samma logik borde alltså kulturfestivalen, inte motdemonstrationen, vara måltavla för polisen och regeringen.

Budskapet bör vara att eritreanska problem inte ska behöva hanteras av Sverige. En synnerligen senkommen insikt från regeringspartierna, men det vore välkommet om de började anamma denna linje alltmer konsekvent.