Jag minns Donald Trumps valseger 2016 mycket väl. Valresultatet ledde till något slags kollektiv härdsmälta i såväl det amerikanska som det svenska vänsteretablissemanget. Det vi såg var en mental genomklappning för människor som alltid ansett sig stå för det goda i världen. Nu var domedagen här.

Jag minns skrikgråten och de sura minerna från alla som försökte hålla skenet uppe. Precis som Brexitomröstningen bara ett knappt halvår tidigare var Trumps seger ett uttryck för ett folks vilja till förändring. Och demokratins styrka, när den väl fungerar. Det var, på så vis, ett ganska vackert ögonblick och jag ska inte sticka under stol med att mindre smickrande känslor uppenbarade sig. Som ren och skär skadeglädje.

Mycket har emellertid hänt sedan dess. Antipolitikern, utmanaren, hann både uträtta en hel del och avstå från att göra vissa saker. Som att starta nya krig, exempelvis. Han hann även besluta att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem, göra ett visserligen naivt försök att tala Nordkoreas diktator tillrätta och ställa krav på partners att börja bidra mer i transatlantiska samarbeten, däribland Nato.

Men Trumps negativa sidor blev snart smärtsamt uppenbara. Han startade visserligen inga riktiga krig, men kom i ständig konflikt med allt och alla, vilket bland annat avspeglades i strömliknande avhopp från hans administration. Sedermera visade han sig fullkomligt oförmögen att hantera ett nederlag. Att vara en ”loser” låg nämligen inte i linje med Trumps självbild, således konstaterade han bara att valet var ”stulet”. Och där har han fastnat.

Allt tyder på att valet 2024 blir en repris av valet 2020. Joe Biden mot Donald Trump. En skröplig och virrig gammal gubbe mot en nästan lika gammal fullblodsnarcissist. USA förtjänar bättre, kan man tycka. Men uppenbarligen inte, ty det är så här amerikanerna röstar.

Hur en Trump II-administration kommer att se ut kan vi bara spekulera i. Han gjorde en hel del bra saker under sina fyra år, det ska vi inte glömma, och har således stöd från många trogna republikanska väljare. Men vi kan vänta oss en del omsvängningar. Stödet till Ukraina lär minskas för att sedan kanske strypas helt, vilket gör att ukrainarna har ett drygt ett år på sig att nå så långt de tänkas kan. Kanske kommer Trump gå tuffare åt Kina, men det återstår att se.

Mest nyfiken är jag på vem som blir hans running mate. Efter vad Mike Pence fick utstå den 6 januari 2021 är nog jobbet som vicepresidentskandidat bredvid Trump inte jätteattraktivt.

USA:s politiska läge är deprimerande. Demokraterna och Republikanerna har spelat ut sin roll, men i ett system som dominerats så länge av två politiska partier är det svårt att se hur en förändring ska vara möjlig.

På den internationella scenen utmanas USA av inte minst Kina och måste hitta en balansgång mellan att försvara sina intressen och att inte uppröra Beijing alltför mycket (här är Taiwan-frågan kanske knepigast av dem alla). Dessa två giganter behöver varandra alltför mycket för att ställa till med något.

Tittar man på de kommande primärvalen är det lika dystert. Är detta verkligen det bästa förenta staterna har att uppbåda? Hade jag fått drömma utifrån de tillgängliga kandidaterna hade jag valt Nikki Haley. Men hon är lika chanslös som alla andra. Det kommer alltså bli Griniga gamla gubbar 2.0 i november 2024. Det är svårt att se hur Biden ska kunna klara detta en gång till.

USA och världen behöver förbereda sig på en Trump II-administration.