20 år har passerat sedan svenska folket sade nej till att byta ut kronan mot euro. Det var en rungande seger för nej-sidan, en sida som samlade allt från libertarianer till socialister. Ja-sidan var lika brokig, kanske bäst illustrerat av kindpussen mellan dåvarande utrikesminister Anna Lindh och Ericssons vd Carl-Henric Svanberg. Staten och kapitalet kampanjade ihop.

Nej-segern var således en gräsrotsrörelses triumf. Sett till ekonomiska resurser var det Davids seger över Goliat. Men det var mer än så. Det var ett styrkebesked för svensk demokrati och ett bevis för att pengar inte alltid kan köpa röster. Att det går att lyckas med små resurser och lite jävlaranamma. Dessutom vann vi den sakpolitiska debatten, vilket långt ifrån alltid är detsamma som att vinna ett val.

Euron var inte den optimala frågan för en folkomröstning. Debatterna blev ofta tekniska och svårbegripliga för gemene man, och det blev knappast mindre förvirrande av att tillsynes förtroendeingivande experter hamnade på kollisionskurs i frågan. Icke desto mindre var det rätt att folkomrösta. Folket borde tillfrågas lite oftare när det gäller stora och för landets framtid avgörande frågor. Som Natomedlemskapet. Sverige har dessvärre ingen tradition av att hålla folkomröstningar.

Göran Persson kallar svensk politik på den tiden för ”intellektuellt hederlig”. Jag tror att det är en förenkling. Visst ljögs det hejvilt även för tjugo år sedan. Däremot har spelplanen ritats om, och möjligen har Socialdemokraterna, som har krympt betänkligt sedan de i valet 2002 fick närmare 40 procent av rösterna, blivit ännu mer skamlösa och hycklande i syfte att vinna och behålla makten. Om det nu ens är möjligt.

Är eurofrågan död? I debatten är den onekligen det, men det betyder inte att faran är över. Vi lär inte få en ny folkomröstning. Däremot finns det definitivt en fara i att Sveriges politiska etablissemang driver in Sverige i eurosamarbetet under en tid när landet befinner sig i kris. Vilket skulle vara både odemokratiskt och ofördelaktigt.

Begreppet ”never waste a good crisis” ska inte underskattas. Se bara på Natofrågan, som hade mått bättre av en tids öppen och ärlig debatt och sedan en ställd fråga till folket – ja eller nej? Risken för att riksdagen i framtiden när kanske alla partier utom Vänsterpartiet blivit eurovänner kommer tvinga in Sverige i eurosamarbetet kan inte ignoreras. Det vore faktiskt ganska typiskt för hur svenska politiker agerar.