Politik är en förtroendebransch, brukar det hävdas. I någon mån stämmer det eftersom politikerna faktiskt i sistone väljs av röstboskapet. Partierna sätter emellertid listorna vilket gör att det är där den verkliga makten finns över vilka individer som väljarna har att välja bland.

Vissa tycks omöjliga att få bort från de där listorna. Liberalen Carl B Hamilton lämnade nyligen sin riksdagsplats efter ett olyckligt uttalande. Han hade då suttit i riksdagen sedan 1991. Hur är det ens möjligt?

En annan långlivad riksdagsledamot är Morgan Johansson. Han var regeringen Löfven/Anderssons mest meriterade minister efter Margot Wallström med erfarenhet från flera socialdemokratiska regeringar de senaste 20 åren. Johanssons senaste uppdrag var jobbet som justitieminister i åtta katastrofala år.

Under två mandatperioder och två statsministrar var Morgan Johansson chef på justitiedepartementet. Han ansvarade således för att stävja våldsutvecklingen med skjutningar och sprängdåd, förnedringsrån och gruppvåldtäkter. Periodvis var han också migrationsminister och därmed ansvarig även för detta havererade politikområde.

Johansson är en väldigt typisk socialdemokrat i den meningen att han aldrig någonsin medger misstag eller ansvar för något som gått på tok. Det är alltid någon annans fel, och inte ens när motståndaren i debatter försöker nå fram genom att själv medge ett delansvar för samhällsutvecklingen lyckas Johansson mötas på mitten. Nej, han är alltjämt skuldfri.

Kritik tenderar att betraktas som personangrepp. Så även nu, då Morgan Johansson anser sig utsatt för en ”högerkampanj”. Det är lite underhållande att se en av socialdemokratins argaste pajkastare i sociala medier anklaga andra för just pajkastning. Det finns förstås ingen kampanj mot den tidigare justitieministern, som är synbart frustrerad över att inte få vara minister längre. Stolen som var hans är upptagen.

Partiet tar emellertid hand om sina veteraner. S har gett honom rollen som utrikespolitisk talesperson. Det är alltså Morgan Johansson som är tänkt att bli Sveriges utrikesminister vid en socialdemokratisk valseger 2026. Låt den tanken sjunka in en stund.

Efter att i Perssonregeringen 2002 ha lovat att narkotikan skulle försvinna på tio år och i Löfvenregeringen från 2014 ha lovat att ”knäcka gängen” kan man tycka att herr Johanssons facit som minister är ganska avskräckande. Han borde inte bli talesperson för någonting, han borde avpolletteras, ges en skurhink och beordras att skrubba toaletter fram till pensionen.

Men nej, Morgan Johansson blir vi inte av med. Inte hans twittrande heller. Han påstår att efter hans fantastiska åtta år som justitieminister hade Sverige ”fler poliser än någonsin, fler misstänkta och dömda i häkten och fängelser än någonsin, fler kameror på brottsutsatta platser än någonsin och hårdare straff än någonsin sedan brottsbalkens tillkomst 1965.”

Johansson är stolt. Ingenstans ser man röken av en reflektion kring vad ovanstående faktiskt säger om samhällsutvecklingen under Socialdemokraternas alla år vid makten. Att vi behöver fler poliser än någonsin, vad säger det? Att vi har överfulla fängelser och häkten, vad är det ett tecken på? Att det finns fler övervakningskameror än någonsin, vad tyder det på?

När politiker börjar skryta över hur knökfulla fängelser vi fått och hur många övervakningskameror som satts upp slår de sig faktiskt för bröstet för en helt förfärlig samhällsutveckling. De närmast bejakar det våld som håller ett helt land i sitt grepp.

Ty utan detta våld, utan denna otrygghet, hade vi inte behövt fler poliser, fler anstaltsplatser eller fler kameror som övervakar oss. Hade inte det varit ett trevligare samhälle?