Jag vet inte hur många utländska familjer jag har besökt i mitt arbete genom åren och alltid slagits av samma sak. Det kan vara människor som arbetar och försörjer sig själva, eller inte, men gemensamt för dem alla är att de lever samma liv som de gjorde i hemlandet i sina lägenheter. De befinner sig i Sverige rent fysiskt men mentalt är de någon annanstans.

Ljud från en av alla arabiska kanaler hörs från TV:n. Arabiska pratas i familjen och har man tur kan något av de äldre barnen svenska. Mamman i familjen är nästan alltid den som inte kan göra sig förstådd på svenska eftersom hon varit hemma med barnen sedan de kom till Sverige. Inredningen är typisk för Mellanöstern med många mattor på golven, guldimitationer och planscher med arabiska budskap på väggarna.

Det finns ingenting som indikerar att denna familj faktiskt bor i Sverige. Här finns ingen koppling till det nya landet och oftast inget intresse att lära sig något mer än det absolut nödvändigaste för att överleva, det vill säga att hjälpligt göra sig förstådd på svenska. Familjen kan vara jättetrevlig, artig och gästfri. Men frågan som ofta uppstår är likafullt: vad gör de här?

Med detta i åtanke är den regeringens nya riktning i migrationspolitiken mer än välkommen. En betydande uppstädning och skärpning inleds nu. Fler ska utvisas, fuskare ska avslöjas och få sina uppehållstillstånd indragna, permanenta uppehållstillstånd görs till historia och kraven på lågkvalificerad arbetskraftsinvandring skärpas. Kraven på den som vill stanna i Sverige höjs genom infört prov i samhällsorientering och svenska, något som tyvärr kommer ta tid att få på plats.

Detta kommer inte vara tillräckligt för alla, och jag kan redan se gnället framför mig. Men då ska vi betänka alternativet. En socialdemokratisk regering med stöd av V, C och MP hade aldrig någonsin genomfört ens en bråkdel av dessa förändringar.

Annat som händer är att försvarets budget utökas med 22 miljarder från dagens 97 miljarder, ett substantiellt tillskott som markerar en fortsatt utbyggnad av den svenska försvarsmakten och som enligt uppgift når målet om en finansiering motsvarande två procent av BNP. Man får hoppas att inte alltför mycket av budgeten går till infantila kampanjer.

Positiva signaler finns även i skolpolitiken. Den svenska skolan ska åter satsa på vanliga böcker. Skärmarna ska inte längre dominera undervisningen. Därtill dras snaran åt kring överdrivna vinstuttag, men det återstår att se hur stor skillnad det blir i praktiken. Regeringen består trots allt av extremt friskolevänliga partier, och de har inte sett övervinster som ett problem tidigare.

Ett mer akut problem är det eskalerande våldet. Aftonbladets ledarsida beklagar sig över våldsutvecklingen och anklagar Ulf Kristersson för att ha tappat kontrollen. Sådana anklagelser såg vi aldrig när nya rekord slogs under den socialdemokratiska regeringen. Då gjordes så oerhört mycket, och när oppositionen kritiserade eller försökte få bort Morgan Johansson kallades det oseriöst. Samtidigt fortsätter Anders Lindberg förstås att ifrågasätta alla åtgärder som syftar till att komma tillrätta med problemen.

”Är detta verkligen Sverige?” frågar sig Lindberg. Ja, det är ju det. Just det Sverige som Lindberg med flera med berått mod har låtit skapa under flera decennier. De har kissat på toaletten utan att begripa att de måste fälla upp locket först. I åratal. Inte konstigt att det ser ut som det gör.

I opposition kräver Socialdemokraterna en kriskommission mot våldet. Det låter kärnfullt men är, förstås, en sedvanlig socialdemokratisk papperstiger. En sådan kommission skulle bli en diskussionsklubb som inte leder till någonting. Men det skulle se ut som om något åstadkoms, och för Socialdemokraterna är det alltid viktigast.

Finns det någon vändning i sikte? Egentligen inte. Jag ser ingen enskild åtgärd från något parti som skulle ha en avgörande skillnad. Detta kommer att ta tid. Kanske går det att bryta eskaleringen, men sannolikheten för att vi får vänja oss vid en hög nivå av riktigt grovt våld bland barn och unga framöver är förfärande hög.

Detta är det land våra barn nu får växa upp i. Det nya ”spännande” Sverige. Var god spola.