Silvertejp. Så beskrev Jimmie Åkesson Tidöavtalet, det samarbetsavtal som reglerar förhållandet mellan Ulf Kristerssons trepartiregering och Sverigedemokraterna. Det är bra, påpekade han i sitt sommartal, men det är en temporär lösning och inget som kan hålla långsiktigt.

Åkesson har förmodligen rätt i det. Men så här har svensk politik fungerat under en längre tid nu. Redan Göran Persson hade samarbetspartier som han förlitade sig på för att få igenom sin politik i riksdagen, men medan Persson mest körde över sina samarbetspartners valde Stefan Löfven att skriva ett avtal som stipulerade exakt vad som skulle åstadkommas.

Januariavtalet var emellertid mest en sammanfattning av vad parterna gemensamt var emot, inte vad de faktiskt ville åstadkomma tillsammans. JÖK var ett lapptäcke, en nödlösning, med det enda syftet att hålla Socialdemokraterna kvar vid makten.

Är inte Tidöavtalet samma sak? Nej, det är ett förvånansvärt bra och brett samarbete mellan fyra partier som vill åt samma håll. Visst förekommer meningsskiljaktigheter, i synnerhet mellan Liberalerna och SD och visst har kompromisser fått göras (bland annat fick Moderaterna backa i frågan om sänkt a-kassa), men så är det alltid i en förhandling mellan flera partier.

Det viktiga är riktningen, och den är i de flesta fall åt rätt håll. Uppehållstillstånd blir tillfälliga. Illegala migranter ska utvisas. Straffen ska skärpas – ja, hela brottsbalken genomgå en modernisering och få ett brottsofferperspektiv. Kärnkraft ska byggas. Och så vidare. Det går självfallet att gnälla över att det inte görs tillräckligt mycket på varje enskild punkt, men då ska man betänka vad alternativet hade varit. En S-ledd regering där förmodligen Märta Stenevi varit minister, kanske även Annie Lööf, och där Vänsterpartiet haft ett avgörande inflytande.

Målet för Jimmie Åkesson är att SD ska sitta med i regeringen efter nästa val – eller gå i opposition. Det är en begriplig ambition, men Åkesson vet rimligen också hur mycket det kostar att regera. Få partier kommer ur en regeringstid med vind i seglen. Kanske drar han slutsatsen att hans parti har så pass många kärnväljare nu att det är värt risken att gå in i en regering.

Helt lätt kommer det inte bli. Förväntas Tidöpartierna gå på något slags alliansliknande turné inför nästa val med målet att bilda en fyrpartiregering? Föga troligt. Liberalerna är splittrade och synbart obekväma med sällskapet. De skulle lika gärna kunna hoppa över sitt vänstersidan om opinionssiffrorna förblir usla. Johan Pehrson, som den nödlösning han blev, sitter knappast säkert om det börjar mullra i de visserligen allt tunnare liberala leden.

Om SD tar en plats i nästa regering kommer det bli genom förhandlingar efter valet och inte för att det är uttalat innan. Socialdemokraterna kommer självfallet göra sitt bästa för att skrämmas med detta scenario. Men även S bör begripa att det inte fungerar. Att vifta med SD-kortet fungerade inte särskilt bra 2014 heller, eller 2018. Och 2022 blev SD näst största parti, trots socialdemokratiska varningar om vilket elände som väntade med en ”SD-regering”.

Med ett Moderaterna som blir alltmer irrelevanta i takt med att SD växer, går vi mot en situation där S och SD är huvudmotståndare i framtida riksdagsval. Detta förskjuter debatten i vissa frågor eftersom partierna är ense om en hel del, hur ogärna S än vill medge det. För Socialdemokraterna är det inget önskeläge. Partiet behöver sitt högerspöke för att locka väljare, och SD har redan stulit tillräckligt med väljare från partiets trogna LO-kollektiv.

Tillsammans bildar S och SD egen majoritet. Vissa har spånat om när S skulle släppa sin SD-fobi och faktiskt börja samarbeta. Det kan inte uteslutas att så kommer att ske, kanske efter genombrott i tunga kommuner. I nuläget är partiernas profiler helt enkelt inte riktigt förenliga och de har grävt ned sig lite för djupt i sina skyttegravar. Men vem vet vad som händer den dagen Åkesson tackar för sig.