135. Lägg den siffran på minnet. Det är nämligen nytt officiellt svenskt rekord i antal sprängdåd ett enskilt år. Det kommer bli fler, året är ju inte slut än. Sverige har blivit en krigsskådeplats.

Det talas om avtrubbning. Om risken för tillvänjning. Den är reell, ty visst vänjer vi oss när vi nästan varje dag kan läsa om nya dödsskjutningar och sprängdåd. Och det är helt naturligt att vänja sig. Ty detta är det nya Sverige. Det ”spännande” Sverige. Det mångkulturella föregångslandet som företog sig att hjälpa hela världen, som ville att vi skulle öppna både våra hjärtan och plånböcker, som satte sig på höga hästar och hånade alla som inte gjorde som vi.

Detta är det Sverige som förvaltats av personer som Anders Danielsson, som enligt DN skulle klara flyktingvågen ”om han får vara sig själv”. Detta är landet som haft Dan Eliasson som rikspolischef, mannen som sympatiserar med grova kriminella genom att undra ”vad det varit med om”. Det är ett socialtjänstperspektiv från landets högsta polischef.

Det brukar sägas att svensk lagstiftning inte är anpassad för den situation vi försatt oss i. Så är det i många fall. Men det pratas mer sällan om att svenskarna mentalt inte är förberedda för detta. Samtidigt som verkligheten alltjämt pågår där utanför fönstret fortsätter många tjänstemän, ledare och byråkrater att göra de som alltid har gjort och tänka som de alltid har tänkt.

Onekligen säger det något om våra institutioner, och om människorna som befolkar dem, när anställda på våra SiS-hem tror att de intagna leker kurragömma när de i själva verket har rymt. Då kan det kanske inte gå på något annat sätt. Detta exempel hade varit roligt om det inte var ännu ett i raden på vilket bisarrt och urspårat land Sverige har blivit.

Som jag konstaterat tidigare kan vi se att ju mer Sverige har feminiserats, desto våldsammare har vårt samhälle blivit. Effekten av feministernas migrations- och kriminalpolitik är att vi nu får sverigedemokratisk politik på område efter område. Det fluffiga rosa myssamhället som de trodde sig skapa blev ett mörker som kräver en hård stålhandske som svar. Nu får vi mer massövervakning. Mer repression. Mer kontroll. Och detta drabbar alla, inte bara kriminella. Man får nästan lust att utbrista: ”Are you not entertained?”

Vi har importerat och integrerat fram utanförskap och kriminalitet ända ned i lågstadieåldern. När förskolor övar inrymning i händelse av skjutning i förskolans närhet, när barn självmant anmäler sig till gäng för att få äran att mörda och när helt oskyldiga får sina hus sprängda är det svårt att se vilka fler gränser som kan passeras.

Dessvärre är utvecklingen nu i en sådan snabbt nedåtgående spiral att vi säkerligen kommer passera fler gränser. Kanske redan i morgon. Förr eller senare är det någon du känner som drabbas.

Det är inte alls konstigt att vi har hamnat här. Föreställningar om inbördeskrig har viftats bort som högerextrem propaganda, men vilka ord ska vi egentligen använda om det som nu händer? ”Skjutning” och ”sprängning”, dessa nästan neutrala och känslolösa uttryck, räcker inte för att beskriva den våldsorkan som svenska folket nu hukar under.

”Något håller på att gå sönder”, hävdade Stefan Löfven i en valrörelse för snart tio år sedan. Då menade hans parti inte utanförskapet, våldet, våldtäkterna eller otryggheten som redan då var uppenbart. Faktum är att polisen inte ens nämndes i partiets valmanifest. Det var satsningar på välfärd, arbete och klimat som var partiets fokus. Nu skyller Löfvens efterträdare på borgerliga regeringar för sin egen oförmåga att ”se det komma”.

Det är ett trasigt land som Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet lämnat över till våra barn. En krigszon.