Diskussionen om vad som håller oss samman – som samhälle och nation – förs alltmer frekvent. Sverige har kallats ett tillitssamhälle, och jämfört med många andra länder är vi det fortfarande. Men något är på väg att hända med bilden av den bullerby som, rätt eller fel, beskrivits som en upplyst oas i en mörk och kall omvärld.

Sverige har aldrig riktigt varit det där paradiset som utländska medier beskrivit henne som. Till viss del har vi kunnat skrocka åt tämligen orealistiska beskrivningar av vårt land. Men vi har heller aldrig varit ett så våldsamt land som vi är just nu. Krogslagsmål och fyllehandgemäng i lägenheter har ersatts av kriminella shootouts och bombdåd mitt på blanka dagen. Det går knappast att gömma sig.

Våldsutvecklingen har fått alltfler att skrika efter mer repression i kriminalpolitiken, vilket är begripligt och oundvikligt. Men vi börjar också få en diskussion om behovet av starkare nationell sammanhållning, om vilka som kan passa in i vår gemenskap och vilka som inte gör det. Vad ska vi enas under? Vad är ”vi:et” och vad är ”dem:et”?

Andreas Johansson Heinö tycker att det är farligt att efterfråga mer nationalism i Sverige. Han pekar på nationalismens disruptiva kraft i världspolitiken. Där finns en poäng, även om det är en förenkling. Man kan knappast enbart skylla Putins vettlösa angrepp på Ukraina på ”nationalism”. Här handlar det snarare om en imperiebyggare, en man med storhetsvansinne. Att nationalism och patriotism används som verktyg i propagandan är en annan sak.

Johansson Heinö tror att det är riskfyllt att efterlysa mer nationalism, även om han ser behovet av ökad sammanhållning, något att samlas kring. Risken med svensk nationalism är att den tar sig mer exkluderande än inkluderande uttryck, skriver han och tillägger att ”svenskheten är inte förtryckt.”

Nå, det råder väl lite delade meningar om det. Majoritetssamhället har faktiskt ägnat decennier åt att försöka avskaffa sig självt, att krypa i stoftet och be om ursäkt för sin existens samtidigt som det välkomnat nya kulturer till landet och gett dessa företräde.

Risken för att en svensk samlande nationalism skulle bli väldigt exkluderande är tämligen liten. Till och med Sverigedemokraterna pratar om en inkluderande nationalism. SD vill inte kasta ut alla utlänningar – de har ju till och med en hel del utlandsfödda företrädare och ser stigande röstetal från denna grupp. Däremot kräver partiet invandrarens anpassning till några grundläggande delar: Prata svenska. Acceptera svensk syn på mäns och kvinnors lika rättigheter. Släpp klantänkandet. Och ge något tillbaka till landet som tagit emot dig.

Det går inte att backa bandet. Vi kan inte göra en flera decennier lång missgärning ogjord. Det enda vi kan göra är att försöka leva med konsekvenserna och på bästa sätt söka motverka de allvarligaste följderna av den förda politiken.

Vad händer när lägereldarna slocknar, frågar sig Andreas Johansson Heinö. Frågan är relevant. Vad händer med oss och vårt samhälle när vi inte längre har något att samlas kring? Det gamla Sverige kommer aldrig åter, men vi måste hitta veden till den där lägerelden om vi vill bli ett samhälle som någorlunda håller ihop. Det börjar bli bråttom.

*Rubriken är en hänvisning till Harry Macfies bok med samma namn.