Hamas överraskningsattack mot Israel har varit i mediernas blickfång de senaste dagarna. Det som har hänt är avskyvärt. Hundratals civila israeler har mördats brutalt. Människor på en festival. Väntande vid busshållplatser. Eller sittande i sina bilar. Samtliga slaktade av islamistiska galningar.

Det vittnas om spädbarn med avskurna huvuden och granater nedkastade i skyddsrum där judar sökt skydd. Runt ett hundratal militärer och civila uppges har tagits till fånga av Hamas styrkor och löper en uppenbar risk att bli torterade och dödade.

Jag har i många år medvetet avhållit mig från att kommentera Israel-Palestina-konflikten här på bloggen. Dels eftersom den tenderar att plocka fram det allra sämsta ur människor och få kommentarsfält att spåra ur. Dels eftersom jag känner att jag kan för lite för att kommentera konflikten på djupet.

Jag har historiskt varit ganska pro-palestinsk. Det är emotionellt lätt att ta den svages parti i en konflikt, oaktat bakgrunden. Med tiden har jag emellertid fått en växande förståelse för Israels situation, och även om det finns en del att säga om den israeliska bosättningspolitiken räcker det med att ta en titt på kartan för att se hur isolerat lilla Israel i den muslimska världen. I det stora hela är Israel alls ingen stark part utan en liten ö i ett fientligt hav.

En inte helt ovanlig åsikt är att Israel väntade på denna attack för att med den som förevändning inleda en fullskalig invasion av Gaza. Jag tror att detta är en onödigt konspiratorisk hållning. Den som har hänt är en katastrof för den israeliska underrättelsetjänsten, som påkommits med byxorna nere. Inte för inte har detta redan kommit att kallas för Israels 11 september.

Däremot är det säkert så att Benjamin Netanyahu ser chansen att utnyttja situationen för att utrota Hamas och kanske ockupera hela Gazaremsan. Det är uppenbart att det inte går att samexistera med vare sig Hamas eller Fatah, inte ens med en fysisk barriär emellan. Går Israel in med marktrupper kommer det bli en långvarig operation och en mycket blodig sådan, men efter det som har inträffat är det knappast förvånande om Israel väljer att gå till fullskalig attack. Ett totalt krig innebär i detta läge ett kortare krig, om den historiska referensen ursäktas.

Föga förvånande sprider ryska trollkonton uppgifter om att Ukraina (!) skulle ha hjälpt Hamas med vapen i angreppet mot Israel. Allt hänger ihop, och ryssarna försitter inget tillfälle att försöka utnyttja en situation för att minska omvärldens stöd till Ukraina. Hittills har jag endast sett de sedvanliga svenska Putintrollen acceptera detta som fakta.

På samma sätt som vi alltid ska vara försiktiga med de uppgifter som kommer från endera sida i kriget i Ukraina, bör vi vara återhållsamma med siffror på antalet döda som sprids från Hamas respektive Israel i den uppblossade konflikten som nu är ett regelrätt krig. Men ja, det krig som nu har inletts kommer kosta många palestinska civila livet. Oundvikligen är det så.

Israel har inget intresse av att döda många palestinier. Israel kommer inte gå in och avrätta civila på ett sätt som minner om Rwanda eller IS härjningar. Hamas livsluft är däremot hatet mot judar, och vad som händer när det får fritt spelrum har vi nu åter bevittnat. För Hamas är döda civila på den egna sidan därtill inget att beklaga för en terrororganisation med det uttryckliga målet att utplåna Israel. För att uppnå detta behöver antisemitismen och hatet mot staten Israel nå varenda palestinier. Hatet växer oundvikligen när människor man älskar dör runt omkring en.

Brunnsparken i Göteborg.

Mest intressant för svenskt vidkommande är reaktionerna. Föga förvånande har Hamas angrepp firats på sina håll, och inte bara i Gaza eller bland Irans ledarskikt. På Möllevångstorget i Malmö samlades enligt uppgift hundratals människor för att fira. Det de firade är massakrer på oskyldiga civila och kidnappningar av äldre.

Det känns symptomatiskt att det är just i Malmö som detta sker. Men det är inte bara där. I Brunnsparken i Göteborg, där det hållits många demonstrationer för Palestina genom åren, hölls talande nog en ny demonstration efter Hamas terrordåd. Medverkade gjorde bland annat Ung Vänster.

Det finns ett väldigt tydligt ”vi” och ”dem” när det kommer till sådant här. Att delta i dylika stödmanifestationer är lika vedervärdigt som det vore att fira ryssarnas massakrer i Butja. Men vänstern förnekar sig inte. De kan helt enkelt inte låta bli.

Reaktionerna på Hamas terrordåd i Israel säger också något om vårt land och vilka som numera bor i Sverige. Politiker från alla partier tar förstås avstånd, men den pro-palestinska linjen är alltjämt tydlig och försvaret för de islamister som finns inom S, V och MP upprätthålls fortfarande. Senast i en TV-sänd partiledardebatt.

Det är vänsterpartiernas sympatisörer vi ser på Möllevångstorget, i Brunnsparken och på andra håll. Vi ser dem med Palestinaflaggor i sociala medier. Vi ser dem skandera stöd för Hamas samtidigt som de delar ut godis till barn.

Inte sällan är det personer med invandrarbakgrund, människor som har ”flytt” till Sverige men uppenbarligen har väldigt lite till övers för det vi brukar kalla svenska värderingar. Men inte enbart. Ta en person som Henrik Carlborg, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige, som i Studio Ett under tisdagen vägrade ta avstånd från Hamas. Så här ser det ut på många håll runt om i Föreningssverige.

Är det månne så att det har blivit acceptabelt med antisemitism, OK med islamism och lite hippt med vurm för auktoritära regimer?

Vissa förtjänar ingen förståelse.