Rysslands anfallskrig mot Ukraina verkar ha hamnat i ett dödläge. Fronten rör sig knappt, och så har det varit i flera månader nu. Luften har gått ur den ukrainska motoffensiven, som helt uppenbart inte nådde de uppsatta minimimålen. Frågan är vad som händer nu, eller snarare under det kommande året.

Det är uppenbart att det råder en växande krigströtthet i Väst. De ukrainska invändningarna att vi saknar anledning att vara trötta då det ju är ukrainska liv, drömmar, framtidsplaner och livsprojekt som släcks dagligen är förvisso relevant. Men icke desto mindre är det så att både USA och EU skulle vilja få ett slut på denna dödliga konflikt.

Frågan är bara hur det ska gå till. Donald Trump må leka trollkarl hur mycket han vill, men han kommer självfallet inte kunna mäkla fred på ett dygn, eller ens en månad, så länge förutsättningarna är som de är.

Ukraina förbereder sig sannolikt för scenariot att USA upphör med sitt stöd senast efter nästa presidentval, även om till och med ryssvänner som John Mearsheimer tvekar inför om det kan hända. Förbereda sig måste ukrainarna likafullt göra. Hur stödet från EU därefter kommer se ut vet ingen, men vi kan notera att EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen deklarerat att medlemsförhandlingar bör inledas samt att Tyskland fördubblar sitt stöd till Ukraina för 2024.

Säkerligen finns en besvikelse i Väst gällande den misslyckade ukrainska motoffensiven som i slutändan nådde ytterst marginella territoriella framgångar. Mot detta kan invändas att om Ukraina bara hade fått rätt vapen i rätt tid, förslagsvis stridsvagnar och stridsflyg ett år tidigare, hade motoffensiven under sommaren och hösten 2023 kunnat bli betydligt mer framgångsrik. Att anfalla mot ett kraftigt minerat område utan luftherravälde är fruktansvärt svårt.

En annan aspekt är viktig att lyfta. Medgivanden har nu kommit från den ukrainska militären att de trodde att enorma ryska förluster skulle leda till reaktioner hos det ryska folket. Det har vi inte sett mycket av. Trots slakten i Bakhmut. Trots köttkvarnen runt Avdiivka, där ofattbara mängder ryssar och militär utrustning gått om intet för ingenting.

Uppenbarligen begick man tankefelet att Ryssland skulle fungera ungefär som en västerländsk demokrati, där förluster i krig resulterar i demonstrationer, protester och krav på politiskt ansvarsutkrävande. Sådant existerar inte i Putins Ryssland eftersom staten hotar med långa fängelsestraff om du så mycket som nämner ordet ”krig”. Därmed inte sagt att protester inte kan förekomma i en diktatur, men uppenbarligen lyckas Putins regim än så länge behålla anseendet med lika delar propaganda och hot om repression mot alla som opponerar sig.

Den ryska freden.

Stigande ryska förluster kommer alltså inte ha någon effekt på kriget på kort sikt. Däremot är det likafullt viktigt att fortsätta att döda så många ockupanter som det bara går, och slå mot deras utrustning. För inte heller Ryssland har oändligt med materiel, och dagens Ryssland befinner sig på intet vis i 1940-talets krigsproduktion (då man dessutom fick omfattande stöd från USA). Att Putin behöver hjälp från framstående nationer som Iran och Nordkorea säger lite grand om Rysslands situation här. Ukrainas sits är inte enklare, varför frågan om egen vapentillverkning blir alltmer akut.

Nu klär kriget snart i vinterskrud igen. Den andra vintern sedan Putins fullskaliga invasion sattes i verket. För Ukrainas del handlar det sannolikt mest om att hålla fronten och, åter igen, att härda ut under ryska terrorbombningar mot civil infrastruktur. Men de lär också fortsätta att slå mot militära mål på Krym, och kanske kommer Kertjbron få sig en och annan törn under de kommande månaderna för att påminna ryssarna om att de aldrig kan känna sig säkra på ockuperad mark.

Många fortsätter att ropa efter fredsförhandlingar. Men det känns osannolikt att sådana ska kunna komma till stånd i närtid. Ty utgångspunkterna är helt oförenliga. För Ryssland finns bara två alternativ: ett Ukraina som underkastar sig Putins vilja eller ett helt förstört Ukraina. Just nu arbetar Putin för att nå det första genom att agera för det andra. Ukrainarna ska kort sagt bombas till underkastelse. Historiskt sett är det en riktigt dålig strategi.

Det finns inte mycket att förhandla om här. Inte mycket alternativ till att fortsätta slåss så länge Rysslands mål är oförändrade. Och låt oss ändå för sakens skull säga att det nås en kompromiss som innebär att Ryssland får behålla Krym och Donbass. Detta är inte vad Putin gick in för, ty detta hade han i princip redan ordnat innan 2022.

Ingen vettig människa kan tro att Ryssland på sikt skulle nöja sig med dessa marginella vinster efter flera års krig. Samtidigt har Ukraina fått alla skäl i världen att närma sig Väst och Nato.

Tidigare kunde många hävda att det var värt att utesluta ett Natomedlemskap för att slippa bråk med den store grannen. Det går inte nu. Ukraina är inte i närheten av vare sig EU eller Nato men likväl gick Ryssland in militärt.

Den som säger sig vilja ha fredsförhandlingar är svaret skyldig: vad blir kostnaden av en sådan fred?