Den som följer nyhetsflödet i allt från mainstreammedier till alternativa och sociala medier kan knappast dra någon annan slutsats än att vi lever i en farlig tid. Sverige är drabbat av både en inhemsk våldsspiral och utrikes hot, och nyligen drabbades två helt oskyldiga svenska fotbollssupportrar av ett islamistiskt terrordåd. Stämmer denna bild eller är det snarare fråga om risker och hot som blåsts upp av media?

När jag blickar bakåt mot 80- och 90-talen slås jag av hur våldsamt både Sverige, USA och andra länder var. USA genomgick mordvågor där liken formligen staplades på hög i vissa städer. I Sverige hade vi omfattande alkoholrelaterad brottslighet i form av misshandel och våldtäkter. Det hände mycket, kort sagt.

Allt var således inte bättre förr. Men nog var krogslagsmål att föredra framför inbördeskrigsliknande uppgörelser mellan rivaliserande kriminella nätverk. Ingen behövde inte berätta för sina barn om vad en skjutning är eller hur man ska bete sig när man blir rånad. I dag finns en läskig oförutsägbarhet i våldsanvändningen. En känsla av att vem som helst kan drabbas när som helst sprids i samhället. Ingen går säker, allra minst våra barn.

Hoten kommer även utifrån. Efter att Sveriges politiker i bred enighet monterat ned svensk försvarsförmåga, i tron att vi nått den eviga fredens tidevarv, sker nu en upprustning. Vi har en aggressiv granne i öst. Dessutom har vi destabiliserat vår egen säkerhetssituation genom massiv invandring av människor som inte vill integreras och vars värderingar är väsensskilda våra.

Morden på två svenskar i Bryssel har gjort något med oss. Det pratas alltmer bland vanligt folk om riskerna med att berätta om sin härkomst på en utlandsvistelse. Ska man kanske säga att man kommer från Norge i stället?

Visst kan man som Karin Phil se det lilla goda i vardagen – mannen som plockar upp skräpet på marken, alla som hjälper en medmänniska i nöd. Det goda finns där, varje dag. Folk i gemen är rätt schyssta. Men det känns futtigt på något sätt när tillvaron i övrigt ser ut som den gör. Det är svårt att gå omkring och vara rosenkindad av välbehag just nu.

Oron i vår omedelbara närhet består alltjämt. Kriget i Ukraina fortsätter med oförminskad styrka. En synnerligen läsvärd artikel i tidskriften Time har fått stor uppmärksamhet. Volodomyr Zelenskyj intervjuas om kampen för sitt lands överlevnad, men vi får också inspel från flera av hans närmaste män som beskriver presidenten som envis till dumhetens gräns. Men Zelenskyj har en viktig poäng i sin envetna vägran att sluta ett fredsavtal med ryssen:

For us it would mean leaving this wound open for future generations. […] Maybe it will calm some people down inside our country, and outside, at least those who want to wrap things up at any price. But for me, that’s a problem, because we are left with this explosive force. We only delay its detonation.

Ett fredsavtal med Putin i dag är inte värt papperet det är skrivet på. Det finns inga som helst garantier för att Ryssland inte kommer betrakta detta som blott en krigspaus och sedan gå till angrepp igen om några år.

Narrativet är emellertid detsamma som för ett och ett halvt år sedan. Då var det många som påstod att Ukraina endast skulle hålla ut i ett antal dagar. Sedan veckor. Sedan skulle det ta någon månad. Amerikanska ”experter” som överste Douglas Macgregor, intervjuad av bland annat ryssvännen Tucker Carlson, har i princip haft fel varje gång han uttalat sig om den enligt honom oundvikliga ukrainska förlusten. Men det har också optimister på den ukrainska sidan, som satte enormt stor tilltro till motoffensiven, och nu alltmer medger att Ukraina återgår till försvarsställningar.

Kriget mellan Israel och Hamas har nu nått markstrider inne i Gaza. Gaza city uppges omringad av israeliska styrkor. Föga förvånande pressar detta krig undan Rysslands invasionskrig från löpsedlarna. Israeliska myndigheter avråder sina medborgare från alla utlandsresor just nu. Men kriget får också direkta konsekvenser för judar utanför Israel, däribland svenska som får utstå ännu en våg av antisemitism. Såväl vuxna som barn tvekar kring att bära Davidsstjärnan.

Det känns lite som ett uppvaknande. Igen. Världen var inte så god som vi ville tro.

I två decennier ville västvärlden tro att Ryssland kunde ledas i demokratisk riktning och närma sig Väst medelst utbrett ekonomiskt samarbete, handel och stora gemensamma projekt beslutade om under skål i champagne. Varningstecken har varit många, men den fluffrosa illusionen bröts definitivt den 24 februari 2022. Israel trodde att Hamas kunde blidkas genom bland annat ekonomiska incitament som arbetstillstånd för palestinier från Gaza. Den illusionen sprack definitivt den 7 oktober 2023.

Vissa går det helt enkelt inte att prata förnuft med. De måste bara bekämpas. Denna insikt är oftast dyrköpt, men lika viktig som oundviklig. Och ju tidigare vi når dithän i fråga om alla de islamister som vill att vi anpassar oss efter deras påstådda kränkthet, desto bättre.

Världen har kanske inte blivit farligare på totalen. Men riskerna ser annorlunda ut och utifrån denna realitet behöver vi handla.

Gamlestan, Göteborg, 2023 (Fotocred: Adam Cwejman)