Innan Socialdemokraternas stora omsvängning i november 2015 hade Sverige under lång tid fört en alltmer extrem och fullständigt ohållbar migrationspolitik som gjorde oss unika i den utvecklade världen. På ett bra sätt, menade många.

Invandringsdebatten har svängt betänkligt sedan Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och predikade att hans Europa inte bygger några murar. Bara månader senare byggde samme Löfven upp murar runt Sverige i form av gränskontroller och en politik som, enligt retoriken, lades på EU:s miniminivå. Det går fort i svensk politik, har vi lärt oss.

Trots att vi vet en hel del om vilka effekter som den förda migrationspolitiken haft på Sverige finns det fortfarande några stackars drömmare kvar. Ett fåtal som önskar att allt var annorlunda och resonerar som om året var 2010. Vissa av dem är centerpartister. Andra är kolumnister i Aftonbladet.

Johanna Frändén kallar invandringen för ”en modern framgångssaga”. Har vi hört den förr? Frändén påstår att invandring ”generellt” är en långsiktigt lönsam historia och länkar till en studie som sägs bevisa detta. Nyckelordet här är ”generellt”, för studien har förstås inte tittat på Sverige specifikt och våra förhållanden med massinvandring från Mellanöstern och Nordafrika rakt in i en universell välfärdsstat.

Vilken sorts invandring det handlar om är förstås en avgörande faktor, men också från vilka länder och till vilket land. Samt hur många som kommer samtidigt. Detta är självklarheter som inte borde behöva nämnas. Dessutom finns forskning på effekterna av invandring till Sverige som visar vilka de ekonomiska effekterna har varit, men de ignoreras givetvis i krönikan.

Frändén tar till och med Frankrike som ett lyckat exempel. Landet i vilket vi ser utbredd förslumning och stora problem med islamistisk terrorism. Det är nästan lite imponerande. Med sådana här glasögon på kan vika problem som helst tolkas som möjligheter, rent av succéer. Var köper man dem?

Hon lyfter också fram hur bra det går för de ensamkommande afghanska män som kom till Sverige primärt under 2015. Med de systemhotande problem vi fått till följd av vår urspårade invandringspolitik förväntas vi alltså, enligt Johanna Frändén, glädjas åt att många ensamkommande afghaner lyckas hitta jobb? Ja, grattis då. Kan vi prata om de verkliga problemen nu?

De ensamkommande tog oproportionerligt stor plats i debatten, men oavsett vad man anser om deras rätt att vistas i Sverige (de flesta borde ha utvisats eftersom de saknade skyddsskäl) är de knappast huvudproblemet med svensk migrationspolitik. Om än ett illustrativt exempel på hur galet det var innan omläggningen slutligen kom.

Det Frändén och många med henne aldrig tar hänsyn till är de övriga effekterna på samhället än de krasst ekonomiska. Diskussionen handlar alltid om ekonomi. Jag vet inte om en debatt om asylpolitik har ett så strikt ekonomiskt fokus i något annat land som i Sverige. Trots att vi som humanitär stormakt inte borde bekymra oss om petitesser som pengar, kan man tycka.

De kulturella effekterna av invandring från MENA har vissa talat om i flera decennier, men debatten har inte varit mogen. Nu är emellertid problem med klanstrukturer, hederskultur och förakt för det svenska majoritetssamhället så uppenbara att även politikens sjusovare börjar vakna. Ack så sent.

Mitt i vårt moderna lands kanske tuffaste tid, just när vi gått ned för räkning till följd av tung invandringsrelaterad kriminalitet och tryckkokaren slutligen har börjat explodera, skriver alltså en Aftonbladetkrönikör om hur lyckad invandringen till Sverige varit. Den som ändå fick hoppa in i huvudet på skribenten ett kort ögonblick. Det måste vara en spännande alternativ verklighet där inne.